Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 3. Blandad läsning af svenska författare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vesson i detta hänseende såsom en stor idrottsman. Han lekte med tre
dol-kar på en gång, så att en städse yar i luften, och tog den, som föll, vid
fästet. Han högg med svärd lika bra med hvilkendera handen som helst
och “sköt med två spjut på en gång.11 Huru man skulle strida under stor
sköld eller liten sköld samt begagna yxan och svärdet för att afvärja hugg
och skott, detta och mycket annat hörde till tidens anfalls- och försvarssätt
och fordrades af hvarje vapenkunnig man.
Slungan var från äldsta tider ett farligt vapen, och begagnades liksom
bågen för att träffa en fiende på afstånd. Genom öfning vann man en
otrolig färdighet att på långt håll träffa sitt mål, hvilket var af vigt
synnerligast i sjöstrider och vid belägringar. Utan tvifvel härrör från våra
förfäders skicklighet att sköta slungan de allmänt gängse sägnerna om jättekast
eller att jättarne genom slungning af stora stenblock sökt krossa de första
kristna kyrkorna.
Vidare hörde till de gamla nordboarnes öfningar att klättra uppför
branta klippor och berg. Naturen i vår nord gjorde, såsom i alla bergiga
länder, bergklättringen till ett nödtvång; men högre grad af skicklighet
äfven häri medförde sitt beröm. Så berättas om Olof Tryggvesson, sin tids
störste idrottsman, att han en gång besteg Smalsarhorn (n. v. Hornelen^en
nästan otillgänglig fjellspets på Norges vestkust) och fäste sin sköld
öf-verst på dess topp. En annan gång hjelpte han en af sina hirdmän, hvilken
hade klättrat upp på fjellet, så att han hvarken kunde komma upp eller
ned, men konungen klättrade upp till honom, tog honom under armen och
förde honom så ned på jemna marken. Man täfiade för öfrigt i
halsbrytande hopp utför bergstalper samt i dristiga, äfventyrliga hopp öfver
graf-var och häckar, öfver hästar, menniskor och andra föremål. Skicklighet
härutinnan kom dess utöfvare ofta till nytta i striden. Omgifven af fiender,
gjorde han ett väldigt hopp öfver den slutna kretsen, och bjöd sina
motståndare på nytt spetsen. Att i stridshvimlet genom ett blixtsnabbt språng
åt sidan undvika det hvinande spjutet, upptaga det från marken och kasta
det tillbaka mot fienden, var för den nordiske kämpen ett ögonblicks verk.
Fotvigheten var en berömd idrott. En snabbfotad kämpe, som kunde
täfla med hästen i dess starkaste lopp, var synnerligt högt aktad. För att
underlätta springandet begagnade man en stång, med hvilken man liksom
kastade kroppen framåt. Detta kallades att “skjuta fram stången
eller spjutet under sig.” I denna öfning hade konung Harald Gille
för-värfvat sig en så stor färdighet, att han vid en kapplöpning i Norge kom’
fortare till målet med tillhjelp af sitt spjut än danske konungen Erik
Emunds snabbaste hästar. En af de mest fotvige springare, som sagorna
omtala, var Geir, en biltog isländare, hvilken efter föröfvandet af en
ill-bragd var fullkomligt säker att ingen förföljare äfven på den snabbaste
häst skulle kunna upphinna honom. — Vintertiden beväpnade snabblöparen
sin fot med skidan ooh ilade blixtsnabbt öfver den frusna snön och de
is-lagda sjöarne. Skidlöpningskonsten är uråldrig i Norden, och det berättas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
