Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d’Ambrays, som föregick kartans proklamerande,
säges, att konungen vill genom den nya författningen
själf bestämma en gräns för den honom allena
tillkommande makten i staten. I den nämnda slutakten
§ 57 heter det likaså: »den samlade statsmakten
förblifver hel och odelad hos statens öfverhufvud,
hvarför suveränen blott i utöfningen af vissa bestämda
rättigheter kan bindas af ständernas medverkan.» Dessa
ord gå sedan igen uti flera af de tyska författningarna
och från dessa uti den statsrättsliga uppfattningen i
Tyskland icke blott af den konstitutionella monarkien
utan öfverhufvud af staten. Den tyska statsvetenskapen
behärskas fullständigt, kan man säga, af denna § 57
uti nämnda slutakt, och det icke endast inom den äldre,
historiska skolan, utan äfven uti den yngre, af Gerber
inledda juridiska. Monarken är, säger man, den ende
innehafvaren af statsmakten; folkrepresentationens
uppgift är endast att begränsa honom i utöfningen däraf;
någon själfständig andel i densamma har den ej. Så
låter teorien, — men all teori är grå. I förevarande
fall återspeglar den snarare vissa önskningar än
verkligheten.
Det andra slaget af konstitutionel monarki har
uppkommit därigenom, att författningen gifvits af en
folkförsamling eller om ej detta dock under
förhållanden, som låta folket framstå såsom dess upphofsman
och vårdare lika mycket som konungen. Ett exempel
på det förra fallet erbjuder Belgien, på det senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
