Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin begränsning. Ty väl är det sant, att hvarje
omedelbar statshandling fordrar konungens samtycke, men
sådant samtycke förvägras icke. Monarken måste
skrifva under, vore det än sin egen afsättning eller
dödsdom, säger W. Bagehot med retorisk öfverdrift.
Men faktum är, att konungens underskrift nu mer är
en ren formalitet, som visserligen alltid måste
iakttagas, men som icke ett grand afgör öfver beslutets
innehåll. Konungens underskrift kunde därför utan våda för
författningen ersättas af en namnstämpel, såsom någon
gång skett (under Georg III:s svaghetstillstånd och
Georg IV:s sjukdom). Nej, monarkens alltjämt stora
betydelse uti Englands politiska lif och författning är ej
längre att söka uti dessa minnen från äldre tider utan
på ett helt annat område, såsom vi senare skola få se.
En annan anmärkning, hvartill förestående skema
torde gifva anledning, är den, att här ingen plats
gifvits åt det berömda selfgovernment, grefskapsstyrelsen.
Allt sedan Gneist utfört sina bekanta forskningar
rörande Englands själfstyrelse, har denna gärna
betraktats som den egentliga urkällan till det
parlamentariska styrelsesättet i detta land. Det senare förmentes
vara en från grefskapet till hela landet utvidgad
själfstyrelse, hvars yttersta rötter enligt engelske lärde gå
tillbaka till den angelsachsiska tiden. Detta är en
fullständig missuppfattning. Väl är sant, att under
både äldre och nyare tid, innan ännu parlamentets
makt var stadgad, grefskapsförfattningen och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
