Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om riksdagen på detta sätt sett sitt inflytande
växa på områden, öfver hvilka konung och riksdag
hafva lika behörighet, så är klart, att dess makt ännu
mer stegrats inom andra, där den enligt författningen
äger den afgörande stämman. Endast i ett fall
nämligen beträffande riksbanken har en motsatt utveckling
ägt rum, då genom reformen af 1897 konungen fick
rätt att tillsätta ordförande hos riksbanksfullmäktige,
samt lagstiftning rörande riksbanken underlades
konung och riksdag tillhopa. Men i afseende på
skattelagstiftningen och bevillningarna, som utgöra det andra
stora området för riksdagens öfvervägande
bestämmande, har denne blifvit allt mera enrådig. Framför
allt gäller detta om tullagstiftningen. Tidigare
plägade nämligen konungen med den rätt, som RF. § 60
skänker, ej blott bestämma tullen å spannmål utan ock
i allmänhet efter tid och läglighet sänka tullsatser.
Senast ägde detta rum i stor omfattning vid den
franska handelstraktatens afslutande 1865. Efter den tiden
går likväl nämnda rätt, som, hvad beträffar andra
varor än spannmål icke hvilar på en positiv lagtext utan
på en tolkning däraf, mer och mer ur bruk; och
sedan den stora tullstriden i slutet af 1880-talet och
regeringens nederlag därvid synes den betrakta
tullpolitiken som en sak, hvilken icke angår densamma[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
