Det är ljuvligt i vårtiden skalkas,
innan hösten och gråhåren nalkas.
Det är nöjsamt i spelande hagar
att lustvandra i kärlekens dagar;
se, träden som majstänger börja sig smycka,
hvar ört står med krona i brudelig lycka.
Stånden upp, alla svenner, från stolen,
träden ut, alla jungfrur, i solen!
Hennes blickar med blidhet oss följa,
ty vår gamman har intet att dölja.
Men mörkret är gjort för kronor och kusar,
för rävar och ugglor och flädermusar.
Följ mig bort över ås, genom kjusa,
medan Ersmässbjörkarna susa!
Var ej rädd - jag blir hos dig, min kära,
då den sorgliga hösttid är nära.
I senare år skall jag aldrig förgäta,
hur du var som en vårbjörk med glimmande fläta.
