Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hanna, ett minne från Fryken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dagen för afresan var kommen. Kärror, lastade med
stora, järnskodda kistor, stodo på gården i Eriks hem, hvarifrån
utvandrarne skulle börja den långa färden. På gårdsplanen
var en större menniskoskara samlad för att säga de afresande
sitt farväl.
Der står en moder vid sin sons sida! Hennes tårfylda
öga ser ömt in i sonens; det är så mycket hon vill säga honom
i afskedets stund, det är så många faror den älskade skall akta
sig för i den stora, vida verlden. »Kanske vi aldrig mera få
träffas här, kanske du aldrig kommer tillbaka till ditt hem
mera, och om du kommer en gång åter, så är jag kanske död.
Måtte vi då, kära barn, få återse hvarandra i ett bättre land»,
säger hon, och hennes hjärta beder en bön, en bön så varm
för sonen.
Ack, huru mången vandrare här nere skulle icke undgå
att blifva olycklig i verldens strid, om en moders ord, en
moders bön finge vara hans goda ängel, hans följeslagare på vägen.
De skulle, dessa ömma ord från en älskande moder, vara en
säker ledstjerna i stormen och striden, en stjerna, som alltid
skulle visa rätta stråten; ty den mest oskrymtade, den
innerligaste kärlek, en moders kärlek, hade uppsatt henne som
vägvisare. Mången förlorad son, som suckar i fängelsets, förtviflans
och armodets natt, skulle hafva fått en helt annan framtid,
om han lagt på hjärtat och följt den bästa jordiske vännens
afskedsord.
På skogsvägen utanför grinden gingo Erik och Hanna
hand i hand för att säga hvarandra farväl. De hade så mycket
att meddela hvarandra.
»Kära Erik, att du skulle komma på sådana äfventyrliga
tankar! Det förefaller mig som en dröm, att du skall lemna
mig och resa så långt bort, men det är likväl en verklighet.
Kanske träffas vi aldrig mera», sade Hanna och blickade sorgset upp.
»Var lugn, min Hanna! Om ett eller högst två år skall
jag komma hem igen, och då skall du få se på guld, min flicka.»
Ynglingens öga tindrade af hänförelse, när han sade detta,
men Hanna kände sig icke gladare vid den unge mannens
påminnelse om, att han skulle samla guld.
»Du har förut så innerligt hållit af mig, du har under
den gångna vintern tusen gånger försäkrat, att du ej ville byta
bort mig mot hela verlden, men nu börjar jag frukta, att du
glömt din vän och att du endast älskar guldet», fortsatte Hanna
och såg forskande in i Eriks öga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
