Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blick sade, huru väl hon visste, att han icke hånade
henne.
”Jag håna? Om du bara visste, huru jag...”
Hans ord tycktes honom allt simplare, och föga
överensstämmande med vad han kände. Men han
fortfor:
”Jag vet inte, vad jag skulle vilja göra för dig.”
”Släpp mig, hör du!” Hennes ansikte, hennes
glänsande ögon, hela hennes varelse sade något helt
annat.
Det föreföll Olenin, som om hon förstod, hur
gement allt var, som han hade sagt till henne, men att
han var höjd över allt sådant, som om hon för
längesedan visste, vad han förgäves sökte att förklara för
henne. Hon ville höra, på vad sätt han skulle säga
henne det, tänkte han, men ville icke låtsas förstå
och icke svara honom.
”Åh!” hördes plötsligt Ustjenkas röst från
vinstocken bredvid. Skrattande ropade hon till
Olenin :
”Kom hit, Mitri Andreitsch, mig ska’ du hjälpa;
jag är ensam.”
Och hennes lilla barnsliga, runda ansikte stack
fram ur det täta lövverket.
Olenin teg och rörde sig icke ur fläcken.
Marjanka fortfor att skära, men såg alltjämt på
Olenin. Han försökte att tala, men kunde icke
fortsätta, ryckte på axlarna, hängde bössan över
skuldran och lämnade trädgården med snabba steg.
Tolstoi II 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
