Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 87 -r
»Hvarför skulle du läsa det?» säger jag till mig själf.
»Det skulle ju bara fördärfva bela dagen för dig.»
Under min valpperiod liade jag en vän. Jag har haft
många vänner sedan dess — kära och dyrbara vänner —
men ingen har kunnat vara alldeles detsamma för mig
som denne vän, ty han var min förste vän, och vi lefde
tillsammans i en värld, som var mycket större än denna
världen, — mera rik både på glädje och sorg. Och i
denna värld älskade och hatade vi djupare än i den
mindre värld, där jag sedan kommit att lefva.
Han hade, liksom jag, detta för ungdomen så
naturliga begär att blifva kritiserad, och vi hade gjort det
till en vana att kritisera hvarandra. Vi visste icke då,
att hvad vi förstodo med kritik i själfva verket endast
var ett begär efter uppmuntran. Vi trodde, att vi voro
mycket starka — det tror man alltid i början af striden
— och inbillade oss, att vi skulle kunna tåla sanningen.
Följaktligen utpekade vi för hvarandra våra fel,
och detta arbete upptog oss så, att vi aldrig fingo tid
att säga ett enda ord till beröm. Jag är alldeles
öfvertygad om att vi båda hade en mycket hög tanke om
hvarandras arbeten, men våra hjärnor voro uppfyllda
af dåraktiga föreställningar. Vi sade till oss själfva:
’Det finns många, som berömma en människa, men det
är endast en vän, som gör henne uppmärksam på hennes
fel.’ Och likaledes sade vi: ’Ingen kan se sina egna fel,
men när en annan pekar ut dem för honom, känner
han sig tacksam och vinnlägger sig om att bättra dem.’
Då vi lärde känna världen bättre, förstodo vi det
ohållbara i dessa teorier. Men då var det för sent, och
det onda hade redan skett.
När endera af oss hade skrifvit något, brukade lian
läsa upp det för den andre, och när lian slutat läsningen,
brukade han säga: »Tala nu om för mig hvad du tänker
om det — uppriktigt och som en vän.»
Dessa voro hans ord, men om han själf hade kunnat
tyda sina egna tankar, skulle de låtit så här:
»Käre vän, säg att det är värdefullt ocli bra skrif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
