Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 216 -r
ligen anmärkte någon att äfven Wenzel saknades, ocli
då kommo de samtidigt att tänka på kontorsbyggnaden
tvärs öfver gården, och där funno de den de sökte.
Geibel reste sig upp, blek som ett lik, och följde
med dem; Wenzel och han banade sig väg genom
skaran, som var församlad utanför danssalen, öppnade
dörren och stängde den efter sig.
Inifrån hördes ljudet af låga röster och hastiga steg,
åtföljda af ett underligt skrapande ljud; sedan var allt
tyst en stund men därpå hördes åter de låga rösterna.
Efter en stund öppnades dörren, och de som stodo
närmast trängde på för att få komma in, men gamle
Wenzels breda skuldror spärrade vägen.
»Jag behöfver er hjälp — ocli er, Berkel», sade han,
i det han vände sig till ett par äldre herrar. Hans röst
ljöd lugn, men hans ansikte var dödsblekt. »Jag får be
de öfriga vara goda och gå — och laga att ni få bort
fruntimren så fort som möjligt.»
Från den dagen inskränkte sig gamle Nicholaus
Geibel till att förfärdiga mekaniska råttor och kattor,
som slickade sig i ansiktet och jamade.»
Vi instämde i att Mac Shaugnassys berättelse
hade en mycket god sens moral.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
