Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Invasionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kanske var en dröm – en mardröm. Kanske levde den
stackars mannen ännu.
"Man har dödat honom, herre. Den där människan,
som tycktes vara så god, har mördat honom. Och jag
vet icke, var kroppen ligger, ingen har velat säga mig
det."
Hon förmodade, att liket låg i vallgraven. Det gröna,
lugna vattnet hade hemlighetsfullt dolt denna natts offer.
Desnoyers gissade, att ännu en olycka hade träffat den
stackars modern, men skamkänslan kom honom att tiga.
Det var hon själv, som under veklagan började tala.
Georgette befann sig i paviljongen. Hon hade flytt med
avsky ur slottet, då fienderna ryckte ut. Till sista
ögonblicket hade de tvingat henne att göra dem sällskap.
"Herre, se icke på henne. Hon gråter och darrar, då
hon tror, att någon kunde tala om, vad som hänt. Hon
är sinnesrubbad. Hon vill dö. Ack, min dotter. Finns
det verkligen ingen som straffar dessa odjur?"
De lämnade källaren och passerade bron. Kvinnan
såg stirrande på det stilla, gröna vattnet. En död svan
simmade på vattenytan. Före avmarschen, medan
hästarna sadlades, hade två officerare roat sig med att med
sina revolvrar skjuta på de vita, härliga djuren.
Vattenväxterna voro blodbestänkta, mellan bladen summo
några vita fjädrar, likt linnelappar, vilka glidit bort från
tvätterskans hand.
Marcel och kvinnan bytte sorgsna blickar. De
beklagade varandra ömsesidigt, när de nu i solljuset sågo,
hur eländiga och gamla de blivit.
Kvinnan kände sina krafter återkomma, då hon tänkte
på sin dotter. Fienderna hade förstört allt; i hela slottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
