Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nytt skott på gammal stam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 Nytt skott på gammal stam.
första gången från tronen talade till ständerna. Vid
tronens sida stodo den dagen två gossar, den ene synbarligen
några år äldre än den andre. Den förre var hertig Johan
af Östergötland^ Johan IILs son med hans andra,
protestantiska gemål, den senare den nu tioårige Gustaf Adolf,
hertig af Finland. De stodo där, båda protestanter, båda
af kung Gustafs ätt, båda väluppfostrade, lofvande
ynglingar. Och dock kunna vi lätt tänka oss, att
församlingens blickar, särskildt allmogemännens, längst och sist
hvilade på gossen där med det guldgula håret, det öppna,
frimodiga ansiktet, de skarpt utpräglade vasadragen och
de stora eldiga ögonen. Kanske följde faderns blick deras
och hvilade äfven den på gossen vid hans sida, med ett
uttryck som tycktes säga: »Se där vårt hopp!»
Men hertig Johans närmare arfsrätt till tronen var
obestridlig. Karl hade upprepade gånger erkänt den, och
trots ynglingens egen blygsamma afsägelse blefvo
konungen och ständerna nu ense om, att den skulle hållas honom
öppen tills han fyllt sitt tjugufjärde år. Först då skulle
hans afsägelse, om den förnyades, anses giltig.
Emellertid gaf Karl sin äldste son en tronföljares
uppfostran. Betraktande den som en viktig
statsangelägenhet, uppmanade han ständerna att utse honom en lärare,
och de valde därtill, på hans förslag, Johan Skytte, en rikt
begåfvad ung man med omfattande kunskaper och en
genom resor i utlandet samlad världserfarenhet.
Af honom invigdes nu Gustaf Adolf i fäderneslandets
öden, och på ett sätt som hos honom för alltid hugfäste
en brinnande kärlek till Sverige och dess folk, en kärlek
som, äfven när han långt bort i främmande land omgafs
af räddade folks hyllningar, till det sista förblef lika fast
och varm.
Jämte en lefvande gudsfruktan inskärpte läraren hos
den unge prinsen renhet i seder och fasthet i karakteren,
höll honom före en regents plikter mot sitt folk, varnade
honom för lismare och smickrare, och uppmanade honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
