Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hoflägret i Mainz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 Hojlägret i Mainz.
att följa. De ha också hunnit en vändpunkt där konungen
känner behof af att ha en bepröfvad rådgifvare i sin
omedelbara närhet. Han har därför kallat sin rikskansler tillbaka
från Preussen, där insatt en annan guvernör i hans ställe
och nu utnämnt honom till »gubernator öfver alla städer
vid Main och Rhein» med residens i Mainz.
Ingenting visar bättre den stora omkastning som året
1631 medfört i Gustaf Adolfs ställning än den hyllning
man från alla håll ägnar honom. Under hans polska krig,
ja, ännu efter landstigningen i Tyskland, hade man knappt
velat låtsas om honom; äfven Tysklands protestantiska
furstar hade visat honom en förnäm likgiltighet. Kardinal
Richelieu var den ende statsman som anat hvad som bodde
hos denne främling från Norden. Nu däremot sökte alla
protestantiska makter hans vänskap. Salarna i det
ärkebiskopliga palatset i Mainz vimlade af sändebud från
England, Frankrike, Braunschweig, Wurtemberg, Mecklenburg
och de fria städerna Ulm, Strassburg, Lubeck, Bremen.
Gamla förbund bekräftades, och nya ingingos. I Mainz
infann sig äfven den olycklige kurfursten af Pfalz, för detta
konungen af Böhmen Fredrik V, för hvars skull det långa
kriget uppblossat. Han begärde Gustaf Adolfs hjälp för
att bli återinsatt i sin kurvärdighet och återfå sitt land.
De främmande sändebuden använde all sin
skarpsinnighet för att i samtal med Oxenstjerna söka utforska,
hvilka den svenske konungens afsikter voro. Rikskanslern
gaf dem ständigt samma svar. »Konungens afsikter,»
förklarade han öppet och utan omsvep, »äro inga andra nu
än från första stunden han satte sin fot på Tysklands jord:
tryggande af hans eget rikes intressen och de tyska
tros-förvanternas samvetsfrihet genom en säker och bestånd ande
fred.»
Dessa ord voro inga tomma fraser, utan ett troget
uttryck af Gustaf Adolfs ifrigaste önskningar. Äfven nu,
på höjden af sin makt, önskade han ingenting annat. Man
talade redan om, att han eftersträfvade ingenting mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
