Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lech
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tillys död. 253
tades snart af en utskickad afdelning, och nu sändes
rytteriet ut att förfölja. Men kurfursten hade genom sin snabba
marsch redan vunnit för långt försprång, och endast en
liten del af hans eftertrupp upphanns och sprängdes.
Att förlusterna under en så hårdnackad strid skulle
vara betydliga, säger sig själf. Den bayerska hären
förlorade öfver 3,000 man i döda och sårade, medan de på
svenska sidan torde ha uppgått till 2,000.
Den bayerska hären förlorade tillika sin gamle
fältherre, ty Tilly skulle ej komma sig efter den svåra blessyr
han erhållit vid sitt sista förtviflade försök att kasta sin
motståndare tillbaka. Sedan hans sår nödtorftigt förbundits
fördes han i en bår med på det nattliga återtåget till
Ingolstadt. Läkarhjälp skulle måhända kunnat rädda honom,
men någon sådan fanns ej att tillgå på närmare håll än i
Anspach, där en »hofbarberare» känd för att vara en
skicklig kirurg, bodde. Men Anspach var i svenskarnas
händer. Ett ilbud ditsändes med en skrifvelse, som Tilly
med darrande hand undertecknade. Men brefvet
uppfångades af öfverste Sperreuter, som var utsänd på en
expedition åt detta håll. Han bröt och läste det, men i stället
för att, som han bort, låta budet fortsätta sin färd, skickade
han brefvet till konungen. Denne gaf genast befallning,
att man skulle låta kirurgen obehindradt resa och så mycket
som möjligt påskynda hans färd. Men han hann ej
anlända till Ingolstadt förrän den 20 april, och vid hans
ankomst hade Tilly nyss uppgifvit sin sista suck. Hans sista
rediga ord hade varit Regensburg.
Han var vid sin död sjuttiotre år. Hans vagga hade
stått på slottet Tilly i det aflägsna vallonlandet i södra
Belgien; det egentliga familjenamnet var Tserclaes. I sin
ungdom hade han slagits i de spanska krigen och där af
stora mästare lärt krigets konst efter den gamla regelrätta
metoden. I denna skola hade han hårdnat och blifvit
likgiltig för krigets eländen. Men utan mänsklighet var dock
den gamle krigaren ej; han visade det i det Magdeburgska
sorgespelets sista akt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
