Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lützen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med Gustaf Adolfs död slutar för vårt ämne slaget
vid Lutzen. Dess båda återstående akter skola vi därför
endast erinra om i korthet.
Konungens sårade häst har med blodstänkt sadel och
flygande man i vildt raseri rusat utefter de svenska linierna
och öfverallt spridt den stora sorgeposten. De svenska och
finska krigarna, fotsoldater och ryttare, hafva, gripna på
en gång af sorg och förbittring, med ifver begärt, ja, fordrat
att bli förda på nytt mot fienden, för att hämnas sin älskade
konung.
Och hertig Bernhard, som, tillbakaslagen äfven han,
nu öfvertagit befälet, har i stormmarsch med hela linien
på nytt trängt öfver landsvägen, med oemotståndlig
våldsamhet kastat fienden tillbaka på hela hans linie samt i
ett anlopp tagit hans hufvudställning på Kvarnbacken och
det där planterade artilleriet.
Men då har en ny omkastning i denna på öfverraskande
vändningar så rika batalj inträffat. Pappenheim,
som med sitt rytteri ilat fotfolket i förväg, har med friska
trupper ankommit till slagfältet och med vanlig häftighet
kastat sig midt in i striden, sökande den svenske konungen.
[1]
Nu samlar Wallenstein sina massor på nytt till ett
förtvifladt anfall, och den svenska linien måste åter vika,
men endast steg för steg och låtande fienden betala hvarje
tumsbredd mark med högar af lik.
Då faller, midt i vildaste handgemänget, Pappenheim,
dödligt sårad, från hästen. I dödsminuten berättar man
honom, att den svenske konungen stupat. Ett skimmer af
tillfredsställelse skall då gått öfver den döendes ansikte,
och han hviskade: »Säg hertigen af Friedland, att jag dör
nöjd, sedan jag vet, att vår tros oförsonligaste fiende ej
mer finnes.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
