Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
ring. Han ropade Jup! Jup! lyfte på vingen
och försvann.
En mygga flög surrande upp i Magisterns
högra öga; den jagades i väg, men en dess
kamrat, som trefvande sökte sig fram mellan
håren på handlofvens yttersida, lämnades i fred.
Dess sugsnabel liksom de sex sviktande benen
sågo så hjälplöst mjuka ut, men i ett nu hade
insekten genomborrat huden och stuckit
sugröret djupt i blodkärlen. Myggan måste ha
dragit kraftiga klunkar, ty genast började
bakkroppen svälla, och en droppe färsk människoblod
glänste genom det spända omhöljet. Sen flög
hon tungt i väg för att smälta födan och fylla
sitt lifsvärf att ge upphof åt nya blodsugare.
Magistern rätade på hufvudet och lyssnade
uppmärksamt. Från det häll, där granarna
stodo som tätast, hördes en talltrasts sköna sång.
Af sitt på melodier rika musikaliska program
hade han utvalt ett par. Fågeln diktade i
toner, loch Magistern upprepade sakta för sig
själf Runebergs hyllningsord till talltrasten:
Blott du, den silfverklara kvällens vän,
o talltrast, bryter nejdens tystnad än.
Är dagen eldig, och är natten ljuf,
af båda diktens färger lånar du
och målar i en oförgänglig sång
din trohets högtid liksom våren lång. —
Du har som jag en vän att tolka för...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
