Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 12
GENEVIÈVE.
— Det föreföll mig, som om jag drömt. Om
syrenqvisten inte varit, skulle jag trott det.
— Ni har gömt den? . . . men den måste vara
vissnad . . .
— Ah, ja, men denna blomma, som ni skänkt
mig, skulle jag för ingenting i verlden velat kasta
bort.
— Då, sade Geneviève med sin smekande röst,
håller ni litet af mig?
— Jag håller innerligt af er . . . och jag vet
icke ens ert namn.
— Det är sant, det tänkte jag inte på. Jag för
min del vet ert, emedan det står skrifvet på er dorr.
Jag heter Geneviève de Préal.
— Det är ett vackert namn . . . Jag mins nu,
att den främmande frun kallade er Geneviève . . .
Er mor, eller hur?
— Ja, svarade den unga flickan efter en sekunds
tvekan.
I det hon erinrade sig den beskyddande ton,
fru de Préal antagit mot Céline, var hon frestad att
säga: »Hon är inte min rätta mor!» Men fru de
Préal hade så många gånger ålagt henne att aldrig
säga det till någon, att hon teg.
— Men ni, återtog hon, tala med mig om er.
Jag skulle vilja veta allting.
Då började Céline, som så sällan talade om
sig sjelf, att berätta hela sitt lif af arbete, enslighet
och drömmeri. Hon talade om sin far, som var så
god, för hvilken det var en så stor olycka att ha
en ofärdig dotter, och om fru Grégoire.
— Den der tjocka, stygga gumman? afbröt
Geneviève, hon, som är så egenkär?
Céline kunde icke låta bli att le.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
