Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
GENEVIÈVE.
Innan Lebeau följande morgon gick till
verkstaden, kände han dock behof att få sin trygghet
bekräftad genom fru Grégoires mening.
— Hur finner ni Céline? frågade han henne.
Ni tror väl inte, att hon är sjuk?
— Hon är inte sjuk att tala om, svarade den
goda frun; men hennes krafter äro nedsatta på sista
tiden. Nutidens ungdomar ha ingen styrka. Förgäfves
säger jag åt henne: Se på mig, min flicka, ser du
mig någonsin ge efter för tröttheten liksom du?
Hon svarar ingenting, men hon tar inte åt sig . . .
Man hade mer mod på min tid.
— Äter hon mer till middagen än om aftonen,
då jag är hemma?
— Ja, ja, herr Lebeau, jag lagar så bra hennes
lilla måltid åt henne, att hon skulle vara mycket
otacksam för att inte äta.
Lebeau begärde blott att bli lugnad; efter detta
samtal gick han med lättare hjerta.
På söndagen återkom Jacques. Vid hans
inträde betäcktes Célines kinder af en brännande
rodnad, men ögonblicket derefter voro de hvita
som vax med purpurröda fläckar. Han såg väl,
att hon var sjukare, och, utan att bli lika förskräckt
som Savigny, fattades han af en liflig rörelse; men
Céline längtade för mycket att tala med honom,
medan de voro ensamma, för att säga honom något
om sig sjelf. Hon började genast.
— Jag har råkat fröken de Préal, hon har talat
med mig så, att hon nästan gifvit mig visshet. . . .
Hon har icke uttryckligen sagt mig något, men jag har
förstått, att det funnits en tid, då hon känt fattigdomen,
att hon nu stundtals har ett slags hemlängtan
derefter och lider af den lyx, hvari hon lefver. De;t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
