Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
GENEVIÈVE. 270
Félicie bad henne då sakta att gå och hvila
litet, men hon ville ingenting höra. Tredje dagens
morgon greps hon af bestörtning, då hon såg huru
en qvalfull natt härjat den sjukas drag.
Félicie hade häpen stannat vid sängfoten.
Plötsligt började fru de Préal tala utan att öppna
ögonen.
— Ni måste skicka efter honom genast, sade
hon med svag röst.
Knappast hade hon uttalat dessa ord, förrän
Félicie lemnade rummet.
— Hvem måste vi skicka efter, älskade mamma?
frågade Geneviève.
— Notarien, barn . . . Det är ännu tid.
— Ah, mamma, nej . . . nej! Oroa dig inte
för det . . . Säg mig bara, att du förlåter, att jag
gjort dig emot och att du välsignar oss.
Men den sjuka hade återfallit i sin dvala.
Geneviève bibehöll sin ställning, ehuru ett sendrag
gjorde den outhärdlig för henne. Hennes hjerta
var uppfyldt af ångest. Skulle hon väcka den
döende för att erhålla det ord, som skulle helga
hennes kärlek, välsigna hennes framtid? . . . Nej, det
vore sjelfviskt . . . hon borde få vara ostörd, emedan
hon icke tycktes lida och minsta rörelse kunde
framkalla en ny kris.
En hel timme förgick sålunda. Emellanåt gjorde
fru de Préal en lätt rörelse, öppnade ögonen till
hälften; det var som om hon ämnade tala, och
sedan återföll hon i sin orörlighet. Den unga flickan
tog icke sina ögon ifrån det bleka ansigtet, hvars
drag blefvo allt stelare. Hennes tårar föllo på den
vaxlika pannan, utan att någon muskel i detta redan
kalla ansigte rördes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
