Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När hon kom ned mot Nybrohamnen, kände
hon, att någon gick bredvid henne; hon visste,
hvem det var, och nickade. — Jag lyder. Du ser
ju, att jag lyder.
Och den andre följde henne, liksom länkande
hvarje hennes steg, bindande hennes vilja, medan
dimman tätnade omkring henne, och byggnaderna
reste sig öfver henne, hotfullt, som om de velat
falla ned och krossa hennes hufvud, innan hon
hann att fullgöra den andres bud.
Hvad som i sista stunden höll henne tillbaka,
visste hon aldrig. Hon visste blott, att den andre
fått henne att vända om och gå ner till strömmen.
Här hade han hållit henne kvar, endast genom att
se på henne, och hon hade stått länge och stirrat
i de svarta vågorna, af hvilka hon invid kajen blott
såg en liten fläck, som var omgifven af den våta,
gråa dimman. Men efter en stund hade hon känt
det som en lättnad; när hon såg upp, hade den
andre försvunnit, och skakande af köld gick hon
hem. När hon aftagit ytterplaggen, stannade hon
framför sin lilla flickas säng. Barnet sof mot sin
hvita kudde, och dess små läppar rörde sig i
sömnen. Då böjde sig den ensamma kvinnan ned öfver
bädden och grät varma, befriande tårar med den
lillas hand i sin, till dess hon blef så trött, att
hon själf gick till sängs och sof, som hon icke
sofvit på månader.
När mannen kom hem, öfverhopade Karin honom
med exalterade utbrott af lycka, som om han återvändt
från de döda, och när Nils tog emot hennes ömhet
utan att fråga, trodde den unga hustrun nästan, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
