Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det är icke ordet, återtog han lugnare. Jag
handlar för ditt eget bästa liksom för mitt.
Han visste, att dessa resonnemang plågade henne,
liksom hvarje resonnemang i dylika frågor öfver
hufvud skulle hafva gjort. Han visste, att denna natur,
som var idel känsla, led under hans förståndsmessiga
sätt att behandla hela deras förhållande, och att om
han talat till henne så, som han innerst kände sig
till mods, skulle han ännu ägt makt att leda henne
dit han ville. Men han hade det ej. Det var honom
en njutning att se henne lida. Ty med en
våldsamhet, som gjorde honom känslolös, hatade han denna
kvinna, hvilken stulit hans ungdom och lycka, och
detta hat kunde ej mildras ens genom minnet, af
det som en gång varit.
— Ensamheten är det enda, som kan gifva
dig klarhet öfver, om du kan glömma — den andre
för mig, sade han hårdt.
Karin reste sig upp, och öfver hennes ansigte
kom ett oförsonligt drag, som var honom välbekant.
— Du skulle akta dig för hvad du säger,
utbrast hon med skälfvande läppar.
— Akta mig, sade han hånfullt. För hvad då?
— Du känner inte, hvad jag tänker i
ensamheten.
— Nej, sade han, det är just olyckan. Menar
du, att du skulle bära hand på dig själf? tillade
han hånfullt.
Karin visste ej längre, hvad hon sade. Hon
blef blek af ångest och vrede, och i ett begär att
rifva sönder hvarje band, som trots alt ännu fäste
henne vid denne man, af hvilken hon väntat sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
