Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
min egen röst, den var jag nästan mera rädd för än
för allting annat. Har det aldrig händt dig?»
Men innan Ulrik Frederik kunde svara, började
hon sjunga, med full hals:
»Jag månde mig i skogen gå,
Der alm och apel stå,
Och smyckar der med rosor två
Min silkesko, hallå!
För en dans,
För en dans,
För en tralala,
För de röda, röda bär på en nypongren!»
och litet imellan susade piskan ned på hästen och
hon skrattade och jublade och sprängde i väg, allt
hvad hästen kunde bära, fram på en smal skogsstig,
der grenarne sopade fram öfver henne, och hennes
ögon lyste och kinderna brunno, hon hörde icke på
Ulrik Frederiks rop, piskan hven ned och i väg bar
det med slaka tyglar — skummet satt i flingor på
hennes fladdrande skört, den mjuka skogsjorden
stänkte upp om hästens sidor och hon skrattade och
slog med piskan i de höga ormbunkarna.
Med ens liksom lyfte sig ljuset från blad och
gren och flyktade för ett regntungt mörker. Buskarna
prasslade icke, hofslagen hördes icke: hon red fram
öfver en lång skogsslätt. At båda sidorna: skogens
träd som en tung, mörk ringmur; öfver henne:
hotande, svart himmel med jagande, gråtappiga skyar:
midt för: Sundets skumt blåsvarta, dimbegränsade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
