Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stadig person, redan vid fem år såg han ut som en
överste och nu då han blivit överste ser han i mina
ögon ut som en femåring. Han blev snart alldeles för
stor för att erkänna att han tyckte om sagor, men de
två små hörde tacksamma på samma saga hundra
gånger och tyckte om att rida på ryggen och så där.
Ethel sörjde jag inte mer, hon fick gärna ha andra
kamrater som hektograferade åt henne.
Farbror Johan var stendöd och ingen människa
hade någonsin fått svar på frågan om nyckeln till
hans vilorum åter låg i ån eller var den annars
förvarades.
Det jag kallade "min riktiga mamma" var bara
ett dunkelt minne av en hand som strukit bort all
ångest från min panna en gång.
Men Justine var nuet och verkligheten. Jag skrev
glosor på tre språk nu, pluggade extra i historia och
var tämligen säker att få ett litet stipendium till
våren. Ty Justine hade sagt: jag har aldrig sett en
medelmåttig unge bli så begåvad ett tu tre.
Jag vet nu att jag svävade i en stor fara och att
hela lärarinnekollegiet följde mitt öde med spänning.
Men då var jag aningslös och självbelåten och glad.
Mitt premium hade den mest egendomliga effekt
i hemmet som väl någonsin ett premium haft. När
jag triumferande visade min femtiolapp med
tillhörande brev däri det stod att jag fått "Justine
Hohenecks stipendium för mindre bemedlade flickor
med fallenhet för historia", rodnade mamma och
bleknade pappa, och efter en lång tystnad föll det
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
