Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första Boken. Kraften och materien - I. Redogörelse för problemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lord Palmerston, derför att denne svarat att kolerans
utbredning hvilade på naturliga, till en del bekanta förhållanden,
och skulle bättre hejdas genom sanitära åtgärder, än genom
böner. Mycket bra! Författaren gör ett ännu bättre tillägg.
»Detta svar», säger han, »ådrog honom förebråelse för ateism,
och presterskapet förklarade, att det var en dödssynd att
icke vilja tro, det Försynen kan när som helst öfverskrida
naturens lagar. Hvilken förunderlig föreställning dessa män
göra sig om den Gud de skapat sig! En högste lagstiftare,
som skulle låta sig bevekas af böner och snyftningar att
kullkasta den oföränderliga ordning som han skapat, att
kränka sina egna lagar och med sin hand förstöra
naturkrafternas verkande.» »Hvarje underverk skulle», säger äfven
Cotta, »om det existerade, bevisa, att skapelsen icke
förtjenar den vördnad vi för henne hysa, och mystikern måste
nödvändigtvis af skapelsens ofullkomlighet sluta till skaparens
ofullkomlighet.»
Sålunda vända sig våra motståndare emot sig sjelfva,
i det att de å ena sidan icke vilja gå in på, att ett evigt
förnuft kan öfverensstämma med oföränderliga lagar, och
att de å andra sidan tro med oss, att idéen om
oföränderlighet eller åtminstone regelbundenhet mycket bättre passar
in på det okända väsendes ideala fullkomlighet, som vi
kalla Gud, än den föränderlighet eller det godtycke som
vissa trosbekännelser vilja påbörda Honom.
En annan väsentlig villfarelse, hvilken är ej mindre
sorglig än den föregående och som äfvenledes bedrager
våra motståndare, är den, att de tro det Gud måste, för
att vara till, befinna sig utom verlden. Vi kunna icke på
något sätt inse skälet till denna föregifna nödvändighet.
Och hvad är, till att börja med, denna föreställning om
en högsta orsak utanför verlden? Hvar uppdragen I
gränserna för denna verld, för att prisgifva henne åt denna idé?
Är icke verlden, d. v. s. den rymd inom hvilken stjernorna
och planeterna röra sig, till sjelfva sitt väsende oändlig?
Hvarhelst I än tanken eder en gräns för denna rymd,
förnyas icke derbortom denna? Är det väl möjligt att
uppdraga gränser för rymden? Hvar skulle man då tänka sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
