Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Boken. Själen - II. Den menskliga personligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man kan jemväl säga, att om hjernan efter hand
förändras, så är det äfven på samma sätt med våra ideer,
med vår karakter, våra böjelser, med sjelfva vår ande. Men
om vi ä ena sidan uti ett gifvet ögonblick betrakta det
ämne, hvaraf hjernan utgöres, så skall det tima några
månader eller veckor senare (tiden betyder föga), att t. ex.
hälften af detta ämne skall vara förändrad, och att det i
följd deraf ej skäll der finnas mer än hälften af det uti
ifrågavarande ögonblick i betraktande tagna ämnet. Senare
skall det ej finnas mer an fjerdedelen. Ännu senare
åttondedelen och så vidare. Så att vi enligt denna hypotes skulle
förändras till hälften, derpå till tre fjerdedelar o. s. v., tills
nästan ingenting mera skulle återstå af vår ursprungliga
personlighet. Men hvem inser ej att det icke så förhåller
sig, att man icke på det sättet skär af en större eller mindre
del af vår själ, att vår själ är enkel, odelbar, identisk
med sig sjelf i hvarje ögonblick af hennes tillvaro? Jagets
fortvaro utgår således åter segrande ur denna träffning.
Skall man slutligen påstå, att det någonstädes i
hjernan finnes en helgedom, i hvars sköte en hjernmolekul
förblir frigjord från materiens allmänna lagar, oföränderlig
och beståndande, särskilt privilegierad och försedd med en
oantastlig integritet, och att det är denna molekul som är
tankarnas medelpunkt och hvilken bildar vår personlighets
identitet? Ett sådant antagande är ej allenast rent
godtyckligt och blottadt på sundt förstånd, utan står äfven i
strid med den vetenskapliga iakttagelsen och andan i den
positiva metoden, och ingen af våra motståndare vill för
öfrigt åtaga sig ansvaret derför.
Således är, vare sig man vill det eller icke, vår
själstillvaros beståndande identitet en med hjernorganets
oupphörliga föränderlighet oförenlig omständighet, i händelse
man af vår själstillvaro gör en egenskap hos detta organ.
Ar det icke en besynnerlig djerfhet att vilja inför det
individuela och universela medvetandet förneka detta stora
faktum af själens personliga tillvaro? Veta vi icke alla,
och detta ovedersägligen, att vårt jag och våra organer äro
alldeles särskilda, att vår personlighet sjelfständigt kännes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
