Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje Boken. Själen - II. Den menskliga personligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ytterligare en beherrskande lidelses kraft, och till denna lidelse
den vilja som bekämpar eller styr densamma. Förmågan
att besegra eller tygla sina lidelser är således äfven en
dynamisk form för vår själs väsende. Om vi slutligen sänka
oss från våra särskilda önskningar till de vanor som de
skapa och upprätthålla inom oss, så skola vi finna, att alla
våra handlingar, ifrån tankens skapande verk ända till den
enklaste rörelse af våra lemmar, angifva den inre kraft som
styr oss och öfvergår i materiel handling genom förmedling
af hjerna, nerver och muskler. Vi veta, att källan till all
kroppslig rörelse ligger i anden eller själen. Ingen vågar
förneka, att min arm eller mitt ben endast röra sig efter
min viljas befallning, på alldeles samma sätt som
lokomotivet genom inverkning af den af föraren skötta ångan.
Min kropp i och för sig är orörlig. Cartesius och Locke
öfverensstämma häri med Leibnitz. Tanken är själens
verksamhetsyttring : behöfs det väl mera för att påstå, att själen
är en kraft? Cabanis sjelf är nära att erkänna det, då han
säger: »För att kunna göra sig en riktig föreställning om
de operationer af hvilka tanken framgår, bör man betrakta
hjernan som ett särskildt organ, hvilket är särskildt afsedt till
att framalstra honom; på samma sätt som magen och tarmarna
äro afsedda att utföra matsmältningen, lefvern att distillera
gallan, örmandlarna samt käft- och tungkörtlarna att bereda
spottsafterna. Då intrycken komma till hjernan, låta de
henne träda i verksamhet, hennes egentliga funktion är att
uppfatta hvarje särskildt intryck, att dervid fästa vissa tecken,
att förena de olika intrycken, jemföra dem sins emellan,
deraf härleda omdömen och beslut, likasom magens
funktion är att verka på de näringsmedel hvilkas närvaro
gifver ny kraft, att upplösa dem och assimilera safterna med
vår natur.» Cabanis tillägger, att detta sätt att se saken
hafver »den svårighet, som de rest, hvilka betrakta
förmågan att genom sinnena emottaga intryck såsom en passiv
egenskap och icke förstå, huru omdöme, slutledning och
inbillningskraft kunna vara någonting annat än nämnda
förmåga. Svårigheten förefinnes ej mera, när man i dessa
olika operationer ser hjernans inverkning på de intryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
