Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - II. Naturens plan. — Instinkt och förnuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omgifves han af ägghvita, och denna ägghvita eller albumin är
just det näringsämne som han behöfver i väntan på sin
födelse. Han föder sig af ägghvitan. Han blir efter hand
fullständigt bildad; vingarna och klorna särskiljas,
hufvudet höjes upp från bröstet: han önskar ingenting högre,
än att komma ut ur sitt fängelse. Hans näbb beklädes
for detta ändamål med en emalj, som skall falla af efter
utkläckningen; med detta näbb börjar han sönderhacka
skalet, han kommer till slut dermed och sticker ut hufvudet.
Han hjelper sig med vingarna och gör sig helt och hållet
fri. Nåväl! må våra motståndare inlåta sig på detta ämne
i de mest omfattande och ändlösa teorier; må de hopa
hypoteser på hypoteser; må de vägra att gifva namnet instinkt
åt ungens såväl som modrens handlingar; må de inhölja
ämnet i förvända och förvirrade förklaringar: se der
naturens enkla och vältaliga gerning; den skola de icke
kullkasta. Den, som skapat näktergalen, har velat, att hans
toner skulle blandas i qvällens sånger. Den, som skapat
verlden, har gifvit henne lagarna för hennes upprätthållelse.
Ingen ide är enklare eller mera majestätisk än denna;
ingen tillfredsställer mera vårt behof att veta. Att förneka
lifvets upprätthållande lagar, det är att förneka hela
naturen; det synes oss som att man, för att kunna komma
dithän, måste vara rof för någon sinnesförvridning. Huru
långt skild från dessa förnekelser är icke den verkliga
vetenskapen! Det skulle i sjelfva verket vara mycket olyckligt
och mycket bisarrt, om vetandets resultat vore
tillintetgörelsen af de lagar som styra verlden och utgöra hennes
lefvande enhet. Hvarför då icke inför fakta, hvilka äro
lika emotståndliga som djurinstinktens, erkänna en på
samma gång så skön och så rörande sanning? Är det just
derför att den är skön och rörande, som man vägrar att
erkänna den? Vi skulle nästan vara frestade att tro det,
ty i vissa materiela teorier är det nog, att en sak är
angenäm för de goda sinnena, för att man genast förkastar
densamma. Men detta är verkligen icke något tillräckligt
skäl att förkasta den. För vår del deremot betrakta vi
naturen under alla dess faser. Sanningen kan icke vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
