Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjerde Boken. Varelsernas och tingens bestämmelse - II. Naturens plan. — Instinkt och förnuft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
individuela föreställningar medför tillintetgörelsen af sjelfva
föremålet för dessa föreställningar. I sanning, för att vara
män, som äro vana vid en sträng slutledningskonst, för att
vara lärda män, som tyckas med den mest oinskränkta
oegennytta söka den så länge dolda sanningen, lemna de här
hvarken bevis på något förträffligt omdöme eller på någon
öfverlägsenhet i vyer. De tvärtom ådagalägga omedelbart
trångheten i den sfer de bebo, de synas beslutna att vägra
hvarje förstoring af denna sfer, hvarje tillträde åt ljus,
liksom om de fruktade, att detta ljus skulle komma att sprida
en uppenbarande klarhet öfver deras horisont och föra
gränserna för deras verld alltför långt bortom deras synhåll.
Våra motståndare mena, att de idka vetenskap, då de
förklara, att varelsernas organisation icke lär oss, att någon
plan finnes i naturen. I stället för vetenskap, idka de här
ett rent system, ett fullständigt godtycke, och vår
anklagelse är icke svårare att rättfärdiga här än annorstädes.
Hvari består i sjelfva verket den vetenskapliga metoden?
Hvad är en teori i astronomi, fysik, kemi? — Vi iakttaga
fakta, och då vi ega en tillräcklig samling af iakttagelser,
söka vi att ömsesidigt förena dem sinsemellan genom en
lag. Se vi lagen? aldrig. Vi gissa den genom
diskussionen öfver tilldragelserna, och det namn, som vi gifva
densamma, är kanske icke alltid det som skulle bäst lämpa sig
för honom. Denna teori, genom hvilken vår omättliga ande
röner behof af att förklara tingen, är först och främst
ingenting annat än en hypotes, hvars värde förnämligast
består i den tillfredsställelse vi erfara rörande den naturliga
förklaringen af de studerade förhållandena. Den är länge
blott en bräcklig och sväfvande hypotes, som en vind kan
föra bort, och den höjer sig ej till rangen af en teori,
förrän den dag då den är tillräckligt bekräftad genom
studiet, om den icke faller inom området för inbillningens
villfarelser. Himlakropparnes rörelser t. ex. Vi iakttaga, att
de beskrifva ellipser,[1] af hvilkas foci solen är en; att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
