Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Boken. Gud - Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
man då lösrycker från denna verlden enhetens ide, som är
i oss oförstörbar, och att man, sedan den sålunda lösgjorts
från den ofullständiga modellen af denna synliga verld,
hänför den till en osynlig varelse, en helig typ för den
absoluta enheten, bortom hvilken ingenting mera finnes att
tänka sig och söka.
Dessa tvänne exklusiva lösningar af hufvudproblemet
hafva oupphörligt återkommit under alla de stora
epokerna i filosofiens historia, med de förändringar som tidens
framåtskridande medfört, fastän de i grunden alltid varit
desamma, och man kan med skäl säga, att historien om
deras ständiga kamp och vexlande öfvervälde öfver
hvarandra hittills varit sjelfva filosofiens historia. Derför att
dessa tvänne lösningar tillhöra tankens djup, framkommer
han med desamma oupphörligt, lika oförmögen att skilja
dem ifrån hvarandra som att dermed nöja sig.
Vi se af Aristoteles’ aktstycken, att Xenofanes stora
mål var att icke identifiera Gud med verlden och likväl ej
göra deraf en abstraktion. Idéen om en oändlig varelse,
som skulle befinna sig utanför rörelsen, syntes honom vara
en rent negativ ide, som han fruktade för att tillämpa på
Gud, på samma gång som han i sin egenskap af
pytagoriker hyste motvilja mot att af honom göra en ändlig,
rörlig varelse, endast begåfvad med denna verldens
egenskaper. Simplicius har efter denne filosof bevarat tvänne
versar, hvilka tyckas medgifva den första principens
orörlighet. »Han förblir alltid i sig sjelf utan någon
förändring, han förflyttar sig icke från ett ställe till ett annat,
ty han är identisk med sig sjelf». Xenofanes har
förnämligast sysselsatt sig med den yttre verlden, men eftersom
han icke förblifvit främmande för de pytagoreiska
spekulationerna, kunde han i denna verlden se förnuft, harmoni
och enhet, och kallade för Gud denna enhet, sådan som
han såg och kände den, det vill säga i innerlig gemenskap
med verlden, under det han icke förnekade, att den är
väsentligt åtskild från denna, men icke heller påstod, att den
icke är det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
