Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Boken. Gud - Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhållandet mellan kraften och materien har till öfverskrift
Pythagoreernas gamla sats: Talen (antalen) styra verlden.
I det vi då inträdde på lifvets område, togo vi först
i betraktande den enhet, som omgifver alla de skapade
varelserna. Varelsernas substans visade sig för oss snart
icke mera tillhöra dem som arf och eget, utan öfvergå
från den ena varelsen till den andra, i det att
organisationen af det lefvande på vår planet har luften till medium.
Andningens och näringens processer hafva visat oss den
solidaritet, som förenar djuren med växterna.
Menniskokroppen har visat sig undergå oafbruten ombildning. Det
stora fenomenet med materiens cirkulation har ådagalagt
att tillvaron af en central kraft, som utgör lifvet hos hvarje
varelse, är ovilkorligt nödvändig för att förklara huru
organisationen kan bestå, lifsfunktionernas jemnvigt, ja, sjelfva
tillvaron. Denna organiska kraft kan endast genom
aflingen öfverflyttas. Framställningen af den organiska kemiens
sista eröfringar från naturen har upprätthållit tron på
kraften, sådan fysiologien framställt denna.
Då vi bortom det närvarande lifvet gingo tillbaka
ända till varelsernas ursprung på jorden, uppenbarade
spiritualismens sak mer och mer sin nödvändighet och sin
sanning. Vi hafva jemfört den gamla materialistiska
hypotesen om skapelsen med den nya, och vi hafva funnit,
att de endast utgöra en enda och äro otillräckliga. Samma
undersökning har ledt oss till det olösta problemet om de
spontana aflelserna. Det var härvid särskildt af vigt att
ådagalägga, att den naturliga teologien icke har någon del
i hypotesen om materien, som organiserar sig sjelf, och
att den ledande kraften bibehåller sin absoluta nödvändighet.
Vi hafva föröfrigt sett att det icke är mästarne som sätta
sina teorier emot antagandet af Gud, utan blott de
oerfarna lärjungarne: lagen herrskar i arternas ombildning, i
deras framåtskridande utveckling såväl som deras särskilda
skapelse. Och i afseende på menniskan sjelf hafva vi sett,
att hennes utmärkande plats i skapelsen mindre beror af
hennes anatomiska karakter, än af hennes intellektuela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
