- Det är till ingen nytta, sade pastor Theodor Hybrof för sig själv, där han satt vid sitt skrivbord, sysselsatt med studier för sin predikan nästkommande söndag. Det är av absolut ingen nytta. Jag måste skaffa mig ett annat fält och ett som bättre passar mig. Mina vänner här äro vänliga, goda och bra på sitt sätt, men de förstå ej att uppskatta mig, som de borde. En annan karl, en med mindre begåvning och med mindre utpräglad litterär smak än vad jag har, skulle här kunna bli både nyttig och lycklig. För egen del bör jag kunna finna en mera kultiverad och intelligent församling, där icke mina bästa ansträngningar äro så gott som bortkastade.
- Ja, fortsatte han, alltjämt talande till sig själv, jag vill ingiva min resignation nästa söndag omedelbart efter predikan. Och om måndag skriver jag till min vän Jakob och ber honom sätta in en notis i tidningen om saken. Låt mig se, vad skulle jag egentligen kunna anföra som skäl för min uppsägning av platsen. Hälsotillståndet i familjen? Nej, knappast, eftersom min maka och mina barn faktiskt aldrig befunnit sig bättre än nu. Och för egen del torde jag heller ej ha någonting att klaga över i det fallet, om ej det, att jag på senare tiden börjat känna någonting konstigt i halsen om söndagskvällarna.
Pastorn harskade sig likasom till stöd för den något svaga sanningen i det gjorda påståendet.
- Ja, jag tror jag måste förmå Jakob att avfatta notisen på ett ungefär sålunda: 'Pastor Th. Hybrof har sagt upp sin plats som predikant och föreståndare för Simonsförsamlingen i Sarlöv, där han under loppet av tre år utövat en framgångsrik verksamhet. Pastor H. är för sin hälsas skull i behov av ombyte av luft. I övrigt befinner han sig vid full arbetskraft. Församlingar, som se sig om efter pastor, göra väl i att ofördröjligen sätta sig i förbindelse med pastor H.'
Pastorn återupptog härefter förberedelserna för sin predikan. Den skulle komma att bli en av de bästa han någonsin hållit. Åtminstone ansåg han det själv. Texten var 2:dra Kor. 5:17. »Det gamla är förgånget, se allt har blivit nytt.» Predikan var avsedd att visa, huru under de framsteg, som den vetenskapliga forskningen gjort, mycket, som hittills hållits trovärt och heligt, nu måste uppgivas såsom varande föråldrade dogmer blott. Vetenskapen vore oemotståndlig. Den komme att alltfort kasta sitt ljus över tingen; och stora förändringar i de allmänna åskådningssätten kunde förutses. Att hålla på sådana dogmer som Jesu obefläckade avlelse och hans bokstavliga uppståndelse bleve i längden omöjligt. Sunt förnuft komme så småningom till heders och framtidens religion bleve humanitetens.
På kvällen samma dag gav pastorn sin hustru del av sitt beslut att resignera.
- Min käre Theodor, sade fru Hybrof, må du nu bara inte företaga dig någonting förhastat! Vi ha ju inte varit här i Sarlöv särskilt länge. Har du verkligen gjort denna sak till föremål för allvarlig bön?
- Ja, det har jag. Jag har bedit, och jag har noga övertänkt saken; och jag kan inte komma till annan uppfattning än den att tiden nu är inne för ett ombyte av verksamhetsfält. Låt nu någon annan komma hit, någon som kan finna sig tillfredsställd med att ge detta i intellektuellt hänseende lågt stående folk den tarvliga spis de tycks vara nöjda med. Mina bemödanden värdesätta de icke på minsta sätt. Bibeln säger någonting om, ett onyttigt användande av pärlor. Tänk bara på föredraget jag höll vid konserten för söndagsskolan sistlidne söndag över ämnet: »Darwin som vetenskapsman». Vad tack hade jag därför. Jo, att en viss broder viskade till mig att »talet gjort mera skada än nytta». Och mina föredrag över Första Mosebok, vari jag tydligt och klart visade att den icke kan med rätta kallas inspirerad. Vad fick jag höra därom? Jo, att de voro torra och ingenting bevisade. Och föredragsserien över ämnena »Den talande åsnan», »Djävulen i svinhjorden» och »Den lille mannen uppe i mullbärsträdet». Huru gick det därmed? Ja, en av mina diakoner hade älskvärdheten att säga till en annan, att det första av dessa mina föredrag hade alla teeken av en självbiografi. Jag är långt ifrån att vilja överskatta mig själv eller att ge mig ut för att vara någonting annat an jag är; men jag föreställer mig, att det väl någonstädes måste finnas en församling, som behöver mig och som förstår att till dess rätta värde uppskatta en verkligt gedigen och fullt tidsenlig predikan, en predikan, som frambär resultaten av senaste vetenskapliga forskningar. Våra församlingar i allmänhet synas komma allt längre bort från kulturstigen. De kunna för ex. finna uppbyggelse i att gå och höra en sådan som pastor Skoog! Han som vid vårt senaste predikantmöte föreslog oss att, innan vi gingo på knä för att ha en bönestund, sjunga en sådan sång som denna:
»Om någon mig åtspörja vill
Min grund till salighet,
Om icke mer behövs därtill
Som man bör hava med
Förutom Jesu blod och sår,
Som man så ofta höra får;
Jag svarar då: Min grund är god,
Den heter Jesu blod».
Känslopjunk, bara känslopjunk! Men sådant går i dem.
- Men, min käre Theodor, inföll hans hustru, måhända har det dock icke varit bara elakhet och oförstånd hos vår församlingsmedlemmar. Du vet mycket väl, vad mig själv beträffar, så finnes det i hela världen icke en predikant, som jag hör så gärna som dig. Men nog har jag understundom, då jag lyssnat till dig, tänkt att kanske det varit bättre, om du lämnat dagsfrågorna åsido. Huru skulle det vara, om du beslöte dig för att predika det enkla evangeliet, rätt och slätt, om Jesus såsom Frälsare och hugsvalare för en syndfull och betungad mänsklighet. Min uppfattning är att det skulle vara det lyckligaste. Men naturligtvis, käre Theodor, gör du det bästa du kan.
- Nonsens, kära maka! En predikant får inte degradera sig själv till den enfald, som utmärker det stora flertalet av människorna i allmänhet. Han måste söka lyfta sitt folk upp till sitt eget intellektuella plan. Jag har för mycket aktning för mig själv för att jag skulle beträda plattformen i syfte att genom slika barnsligheter vinna ynnest hos mängden. Jag vet väl, att min företrädare gjorde ansträngningar i den riktning du är så intresserad för. Den s. k. bönering han fick till stånd, är jag uppriktigt glad över, att jag äntligen fått slut på. Vad skulle det behövas att ha en särskild bönering i församlingen! Vi mötas väl, skulle jag tro, till våra officiella gudstjänster med dess tillfällen till gemensam bön; och det må väl räcka till. Den där böneringens medlemmar voro ju för övrigt fullständigt otillgängliga för varje skäl mot den blinda tron på allt som står i bibeln.
Pastorns maka sänkte blicken mot golvet. Hon kunde icke avstå från att uttrycka sin sorg över böneringens upplösning, men hon fann det på samma gång klokast att lämna hela ämnet för kvällen. Även pastorn var mest böjd därför. Makarna överlämnade sig sålunda åt vilan. Pastorn somnade snart och hade en dröm.
Han drömde, att det var söndagsmorgon, en härlig morgon. Han tog sin bibel och sin sångbok och gick till kyrkan. Då han kom in i sitt i kyrkan belägna studie- och bönerum, blev han rätt mycket överraskad av att finna en främling därinne. Han var först benägen för att visa missnöje däröver men detta blott för ett ögonblick. Missnöjet lämnade rum för en känsla av bävan inför främlingen. Där var nämligen intet tvivel om vem denne var. Det var Guds Son, stående framför predikanten i mänsklig gestalt. Över hans ansikte låg ett uttryck av mildhet och djupt allvar i förening. Med sina ögon tycktes han blicka tvärt igenom pastor Hybrof.
- Bliv ej överraskad, så talade den underbare, att finna mig här. Det har icke funnits en söndagsmorgon, då jag icke varit här. Jag står här sålunda icke på din tillåtelse. Allt vad du här ser är mitt, och du själv är min. Jag är konungen, och du är min härold, min budbärare. I dag har jag kommit för att själv lyssna till det budskap du frambär.
»Lyssna till mitt budskap!» Pastorn började darra av fruktan. Tänk om Konungen skulle inför allt folket träda fram och bestraffa honom för bristande trohet mot bibelns ord!
Tiden för gudstjänstens början var inne, och orgelns toner hördes redan. Man väntade att se pastorn på talarstolen.
Det hade blivit en ofrånkomlig vana hos Theodor Hybrof, att det sista han gjorde, innan han från sitt studierum steg upp på plattformen, var att framför spegeln övertyga sig om att halsrosetten satt korrekt samt att ordna med en viss ostyrig hårlock så att den föll ned över pannan till någon del. Pannan ansågs därmed få ett något intelligentare utseende. I samma syfte närmade han sig även nu spegeln. Han såg därvid eller kände den sällsamme främlingens blickar skarpt riktade på sig. Han slog ned sina ögon och upptäckte därvid, huru sliten mattan framför spegeln var. Han rodnade starkt och smög ut genom dörren, som ledde upp till plattformen.
Efter gemensam sång, bön och sång av kören gick pastorn att läsa ur sin bibel. Han hade valt 2 Kor. 5:17 det ställe, som inneslöt dagens text. Medan han läste kapitlet i dess helhet, började han undra varför han egentligen valt denna text för sin predikan. Ty strängt taget hade den ju ingenting att göra med vetenskapliga upptäckter, vare sig för det flydda eller det kommande. Han kom till orden: »Därför äro vi Kristi sändebud. Så förmanar Gud genom oss; vi bedja i Kristi ställe: låten försona eder med Gud»; och det kunde ju icke vara så, att han ej läst detta ställe förr. Men i varje fall framstodo det nu i en ny härlighet och i en ny kraft.
Nu kom det moment i gudstjänsten, då pastorn brukade bedja en lång bön. Den blev inte värst lång denna gång. Pastor Hybrof brukade inte ha svårt att finna ord. Man hade t. o. m. sagt om honom, att han var en mästare att forma sina böner. Men nu var det nästan stopp. Det var någonting annat i dag, då han visste sig stå i omedelbar närhet av honom, som vägde varje ord. Han måste säga sig själv, att han alla dessa år stått och bedit inför människor och inför sig själv. Nu gällde det att bedja i omedelbar och synlig närhet av honom, som utrannsakar hjärtan.
Med skälvande röst bad han i några få satser och sade så sitt amen. Theodor förskräcktes inför sin uppgift. Det hade varit fråga om att han denna söndag skulle ha bytt med en annan predikant, och han önskade nu, att han gjort det. Han önskade, att han haft en annan predikan än den, för vilken han berett sig. Den tycktes honom nu själv alls icke vara ett budskap från Konungen. Han hade ju däri icke räknat med ett ord som vädjan till syndare att låta försona sig med Gud. Men här var ingenting annat att göra än att hålla sin predikan. Han följde sålunda sitt utkast, men knaggligt gick det, och han förmådde knappast en gång lyfta upp sina ögon och se på folket. Endast en gång kunde han förmå sig att göra ett uppehåll, och det var när han hörde en djup smärtofylld suck bakom sig. Det var främlingen, som stod och betraktade sina egna händer, medan ett sorgens drag låg utbrett över hans ansikte. Först nu såg pastorn, att dessa händer voro genomborrade och hans tinningar voro blodiga. Nu kom han ihåg den stund, då han blivit med händers påläggning och under bön avskild för sitt kall, och huru han vid det tillfället lovat att predika Kristus och honom korsfäst och ingenting annat. Han började skaka i hela sin varelse och, totalt glömsk av sig själv, brast han ut i ett »Gud förbarma dig över mig syndare!»
Han gick att föreslå avslutningssången, då han hörde en röst bakom sig säga högt, så att det måste ha hörts av hela församlingen: »Läs upp den skrivelse, du berett dig att läsa».
Ah, resignationsskrivelsen! Han hade alldeles glömt bort den! Men ehuru skulle han kunna läsa den nu!? Han kom ihåg Pilati hustru och hennes varning; och han önskade, att han tagit den varning mot ett förhastande, som hans egen hustru givit honom. Han anklagade sig denna stund själv för otrohet mot sanningen, och han önskade i sitt hjärtas djup, att han fått börja på nytt som en trogen korsets härold. Han grät, då han tänkte på huru stolt han varit, och huru han förnekat korset. Var det då underligt att församlingen visat sig missnöjd, att dess medlemmar gått åt alla möjliga andra håll för att stilla sin hunger efter livets bröd?
Men rösten sade ännu en gång: »Läs!» och han vågade icke vara olydig. Han drog sålunda fram skrivelsen ur sin ficka och skulle till att läsa, då han kände, huru det svartnade för hans ögon. Hans knän sviktade, och han höll på att falla. Han tyckte sig märka, huru ett par diakoner skyndade till för att stödja honom. Då vaknade han.
Hans hustru talade till honom.
- Du måtte ha haft en besvärlig dröm, Theodor, sade hon.
- Ja, men tacka Gud, Margit, svarade han med en suck av lättnad. Det var sålunda en dröm blott! Söndagen är sålunda icke inne. Det är ännu icke försent. Den tomma tarvliga predikan ligger i min skrivbordslåda, och den skall aldrig bliva hållen.
- Vad menar du, käre Theodor?
Jag menar, att jag varit i Konungens närhet. Min Gud och Frälsare har uppenbarat sig för mig. Jag har sett Honom, och i Hans ljus har jag sett även mig själv. Du vet, jag har icke fäst vidare stort avseende vid syner, men jag har i natt i drömmen haft en syn, som jag tänker jag aldrig glömmer.
Och så berättade han för sin maka om vad han drömt.
När söndagen kom, gjorde pastor Hybrof på fullt allvar en av sina ofta och med förkärlek omnämnda »bästa bemödanden». Han trädde upp på sin plattform och förklarade inför församlingen, huru otrogen han varit sin uppgift. Han sade sig sörja djupt däröver, och han bad dem vara övertygade om att han efter detta ämnade bli en förkunnare av korsets budskap och intet annat.
Följande vecka använde pastorn varje eftermiddag att uppsöka sina medlemmar i deras hem. Huru glada de voro att se honom!
»Vad har hänt vår pastor?» sporde en gammal lantman, han är sig ju inte lik. Gud måtte ha mött honom på ett särskilt sätt.
En lördagskväll cirka tre månader därefter, tre månader av välsignelserik verksamhet, sade pastor Hybrof till sin maka:
- Margit, kommer du ihåg, vad jag sade för en tid sedan rörande detta folk? Jag sade, att de icke förstå att uppskatta mig, att jag själv var för intelligent och för lärd för dem. Så dåraktig var jag. Jag blyges att få lov erkänna detta. Verkliga förhållandet är att det var jag, som ej förstod att uppskatta dem.
Pastor Hybrof har ännu ej resignerat. Böneringen är återupprättad.
