Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
Ibland i hennes bättre stunder baade det, att
han kunde få se ett uttryck i hennes ögon, som
tydde på ett stackars självsarga t inre, och det
träffade honom som en stum bön om att ban
ej skulle tröttna på henne. Han tog vara på
dessa glimtar och gömde dem i minnet, ty de
höllo hans ömhet vid liv och var den enda
uppmuntran han fick i sitt till synes otacksamma
värv att söka hålla hennes mod uppe.
Fast Gunnel var helt annorlunda även mot
sin man i Hilma Gröts närvaro, visade hon
dock tillräckligt humör mot honom även då,
för att den skarpsynta doktorn skulle förstå
vad Garth hade att bära. Hon såg också hans
tålamod och gjorde vad hon kunde för att lätta
hans börda. Ett medel var att komma ofta
och ge sig tid hos dem. Ett annat var att
draga Gunnels intresse från henne själv. Att
söka trösta henne direkt, gjorde bara det onda
värre, och att prisa hennes man hade varit en
mycket ovis taktik, och den hade den kloka
lilla doktorn heller aldrig försökt.
Under det Garth läste, låg Gunnel med
sysslolösa händer och hörde på. Det var som om
hon bundits av en oförmåga att ta sig något
för, hon kunde bara vänta på att tiden skulle
gå. Hennes väntan var för full av otålighet för
att ge henne ro till något arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
