Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var han mjuk och lealös, sentimental och lite
inställsam med en starkt sensuell aura omkring sig.
Jag tyckte han passade lika lite till Ethel som till
sina ritningar, men när han började sjunga
negervisor förstod jag henne något bättre. Med sin djupa,
mjuka negerröst förlänade han dem en underbar
sötma och han sjöng dem så omedelbart som om de
just i ögonblicket sprungit upp ur hans eget hjärta.
Vid "Swing löw, sweet chariot" såg jag honom
göra en inbjudande gest mot Ethel som om han
bjudit henne stiga upp i den gyllene charen och det
gjorde hon. Hennes grå klänning satt kvar som en
tom puppa i soffhörnet, men själv flög hon i väg
upp mot alla himlar.
Hans sista visa började så:
One mawning Death come creepin in yo room,
Halleluja, well, I am so glad trouble doan last
always...
Han sjöng den så att man blev alldeles
överväldigad av längtan att få dö och alldeles säker på att
man snart skulle få det. Men den som dog några
veckor senare det var Tuff själv.
När jag hörde om hans hastiga död, undrade jag
om han inte dött av denna kubismen som han
kommit in i och inte kunde komma ur, fast det var
spanska sjukan som uträttat själva ärendet. Hans
död inträffade nämligen kort efter den stora
skandalen med hans utställning, som jag upplevat på
3S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
