Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i dag. Sen den gången hade sexton år förflutit, vilka
Julius och Kristian lagt beslag på. Det var
fruktansvärt att tänka på hur tiden gick och hur lite som
blev gjort. — "En revisorssuppleant det är vad jag
är", sade jag förtvivlad till Ethel, men så kom då
den här "Kampen mot nöden" som en räddning till
mig.
"Du kan vara lugn för att inte folk kommer att
springa kull varandra i din trappa", hade Ethel sagt,
men hon hade fel, det var just vad de gjorde.
Telefonen reagerade först. Ännu med tidningen
i hand ringde folk och ville hjälpa till, och många
begärde att jag skulle hämta klädpaket i olika delar
av staden, men helst inom en timme eller två timmar,
för sen fanns det ingen hemma. Lyckligtvis hade
Hallberg flyttat tillbaks i familjen, men det tog tid
att väcka honom och få honom att ge sig ut med en
kärra, och under tiden väsnades telefon som i
sjönöd.
De snällaste givarna kom själva knogande med
sina paket. Jag öppnade åt gamla fina herrar som
var så andfådda av trapporna att de inte fick fram
ett ord på en lång stund utan bara stod där med sin
plånbok eller en kråsnål som jag skulle förvandla i
pengar. I Ethels rum växte högarna av kostymer,
skor, linne, chokladaskar, sedlar och checker. Vid
ettiden tänkte jag försöka få tid med en smörgås,
men då kom värdebrevbäraren och frågade efter min
fullmakt. Jag visade svart på vitt att det var jag
som var Nöden själv, och sen slog han sig ner vid
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
