Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag vaknade någon gång vid att jag hörde ett
barn kvittra. Nu borde jag väl ha givit mig till
känna, men jag orkade inte. Ungen blev nertystad
och stillheten slöt sig åter omkring mig. Jag låg med
slutna ögon och tänkte på hur skönt von Holst måtte
haft det första tiden i fängelset då han inte hade
några möjligheter att göra någonting. Fred sänker
sig över en på de underligaste ställen, i franska
fängelser och under Mattborsten Wittgårds tak.
Jag kan ingenting göra, jag får inget göra för Ethels
skull, ack så skönt!
En solstrimma kom in i rummet och vidgade sig
till en hel flod. I denna stod Ethel med sin
trubb-nosiga dotter, som bar en jätterosett i sitt spikraka
hår.
— Du måste se henne innan hon smutsar ner sig
för dagen, sade Ethel. Hon satte ungen i min säng,
vände sig halvt om och kommenderade: Sätt i gång,
Frida! Det surrade lite och så började en gitarr
knäppa fram en okänd och bevekande melodi. Efter
preludiet satte en mansröst in och sjöng:
Ja den kommer -till slut
bleka dödens minut...
Jag trodde Ethel hade valt denna sång för att ge
en pikant skuggning åt den ljusa tavlan, men hon
satte ner ungen bredvid mig i sängen och störtade
ut ur rummet.
— Men Frida då, skrek hon, inte var det den
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
