Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
män, för hvilka Ericus Olai (ur hvars krönika alla dessa beskyllningar äro
hemtade)1 har så mycket medlidande, voro landsförrädare och föga lämpliga
att uppträda som dygdelärare och manare till ett godt regeringssätt.
9. Det heter slutligen, att konung Magnus ingått förbund med konung
Valdemar till rikets skada. Den föregående framställningen torde
tillräckligt visa, under hvilka omständigheter och af hvilka skäl konung Magnus
tidtals närmade sig till sin farlige granne i Danmark, hvilken han ty värr
icke var vuxen i slughet och i kraft att bryta allt motstånd, med rätta eller
orätta medel.
Det är icke rätt att döma en man från ett förflutet tidhvarf annat än
i den tfmgifning till hvilken han hör och efter de förutsättningar som då
gälde för menniskors handlande och låtande. Om vi med denna af
billigheten foreskrifha inskränkning sätta oss till dom öfver konung Magnus, ega
vi alls icke rätt att låta hans namn gå smädadt
till efterveriden. Vi måste i stället lofordande
framhålla det goda som under hans regering och på hans
initiativ gjordes. Han lefde på gränsen mellan
tvenne tidhvarf, han förmådde icke hämma, icke
styra utvecklingen af den nya tidsriktningen, men
ban var nog betydande att framkalla sina
motståndares hat. Vi hafva sett, att i ett gick konung
Magnus före de nya sträfvandenas målsmän: i insigten
att man icke kunde fa ett tryggadt samhälle utan
att åt de oprivilegierade i staten återgifva den andel
i den politiska makten, som de väl aldrig lagligen
mist, men som man icke lät dem utöfva, och hvilken de måhända till en tid
icke varit vuxna att utöfva under de förändrade förhållanden som hade
blifvit en följd af Sveriges införlifvande med den kristna medeltidsverlden.
Då vi här anstält en sluträkning med konung Magnus, som i Norge
erhöll tillnamnet den gode, är det i sin ordning, att vi äfven egna någon
uppmärksamhet åt stormännen. Vi hafva förut hemburit vår hyllning åt
det fosterländska, som ingick i deras sträfvanden. Från den stund då de
inkalla mecklenburgaren Albrekt till att vara konung i Sverige, går
fosterländskheten icke längre in som en förädlande drifkraft i deras verksamhet.
Med bestämdt förkastande måste vi under den närmaste tiden bemöta deras
oblandade hängifvenhet åt sjelfviska syften, med grämelse se de bittra
följder som de dermed drogo öfver landet. Det ligger något tänkvärdt i de
ord, som ofvan anförts ur konung Magni proklamation af år 1865 — han
ville kämpa till Guds ära, till fosterlandets båtnad och .till bevarande af
ett tungomål i landet. 1 2
1 En berättelse, som tydligen i denna sak utgjort Ericus Olai’ källn, bar nyligen blifvit
ut-gifven i Scriptores rerum snecicarum medii ævi, d. 3, afd. 1 (Upsala 1876), s. 12 o. f.
2 Secjretnra] A1 b [e r] t i dei gr[aci]a ducis m agnopolens[i s] (Alberts af Guds nåd
Mecklenburgs hertigs sigill).
76. Hertig Albrekts sigill 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
