Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som helst och som yi ofta hafva klagat för förenämde herr Albrekt, som
skulle vara vår konung, men som är en ratt menedare, samt för hans faderr
rikets i Sverige rätte förrädare, utan att få någon hjelp eller lisa, hvilket
uppenbart är för alla i detta land och uppenbart vara skall så vidt som
kristendomen är, och uppsäga vi förenämde herr Albrekt, hans fader och alla
tyskar öfver hela riket i Sverige, hvilka hafva illa hannat (behandlat) oss till
lif och lemmar, samt allaledes minskat vårt gods, frid och frälse, och vilja vi
hålla oss under Gud och hans kära moder Sancta Maria och under förenäinda
heliga rikets patroner, under den ärlige och gode herren konung Magnusr
ehuru han är fången, hvilken vi vilja med all vår makt hjelpa ur denna
vånda, och hafva vi det hopp till Gud, att vi med honom skola förblifva
under lag och rätt, och med alla dem, som med oss blifva vilja, vilja vi
glad-ligen lefva och dö, de som emot oss stå och ej vilja hjelpa oss, dem vilja vi
förnedra och förderfva och hålla lika med tyskarne, så länge en af oss lefverr
vare sig klerker eller lekmän, höga eller låga. Låten oss höra att I ären
med härom, på oss skall icke brista. Vill rikets råd förestå oss, det mottaga*
vi gerna; vilja de icke, då skall skulden vara deras, fastän skadan är både
deras och vår.»
Det stannade nu icke vid ord och skrifvelser. Vid midten af april 1371
stod en här, bestående af riddare och svenner, köpmän, bönder och bokarlar vid
Edsviken på väg norr ifrån till Stockholm. Albrekt hade för tillfalletlemnat
Sverige, men hans män, anförda af marsken herr Karl till Tofta och
konungens högste embetsman Bo Jonsson, samt Stockholms borgmästare mötte hären
och aftalade ett stillestånd. Icke fullt fyra månader derefter kom konung
Håkan sjelf mot Stockholm och lägrade sig på stadens norra sida. Konung
Albrekt, som nu var återkommen från Tyskland, såg ingen annan utväg
öppen än att helt och hållet underkasta sig stormännen. Den 7 augusti hölls
ett möte i Stockholms gråbrödrakloster, om hvilket konungen utfärdade ett
bref, som begynner med en afbön: »För den skull att några män, som vi
hafva antvardat våra och rikeis land och hus, hafva med hårda gemingar
gjort allt folket oss ovilligt, så vidt som riket är, tvärt emot vår vilja, ehuru
vi äro högligen misstänkta att dylikt ofog skulle vara gjordt med vår
vetskap och befallning, hvilket icke är sant, fastän vi äro skyldiga deri, att vi
icke hafva öfver dem akipat så sträng rätt som oss tillborde efter de klagomål
som inför oss framstäldes o. s. v.» För att afvända dessa misstankar och i stället
framkalla kärlek och förtroende förband han sig nu att till rådet öfverlemna alla
de hus och land som han innehade, till en början Stockholms och Åbo hus
samt Axevall, äfvensom. alla de län han kunde komma att återlösa från
fadern samt dem han kunde eröfra i Skåne, Halland och Bleking; till Bo Jonsson
och rådet lemnas Viborg, Tavastehus och Borgholm. På alla dessa hus skulle
rådet sätta inländska fogdar. Rådet åt hvilket så mycket anförtroddes skulle
bestå af erkebiskop Birger Gregersson och hans sex lydbiskopar, jarl Erengisle,
herrar Karl af Tofta, Bengt Filipsson, Erik Kettilsson Puke, Bengt Nilsson
(oxenstjerna), Jöns Hjärne (båt), Anund Jonsson (lejonansigte) och Erik Karlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
