Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
viuna åter den makt han hade lemnat i de svenska stormännens liänder. I
maj 1375 antogs en allmän landsfred som skulle gälla i tre år och beseglades
af konungen, hans fader och deras tyskar samt af de svenska stormännen.
Samma år måste konungen stadfästa alla frälseprivilegier och Bo Jonsson
nämdes till drotsete; litet senare blef herr Sten Bengtsson (af bjelkeätt), en
brorson till herr Nils Turesson, nämd till marsk. När de tre åren voro
gångna, måste konungen på nytt (1378) forbinda sig att upprätthålla gammal
rätt, frälse och sedvänja i landet samt aldrig betunga kyrkan och frälsemännen
samt båda delarnas underhafvande med någon tunga eller skatt, hvartill han
hade allt för stor benägenhet. Allt detta halp dock allenast till en tid. År
1383 måste konungen på nytt förklara, att han ur hjerta och tankår
bortkastat allt misstycke, missämja, misstroende och tvedragt, som uppstått mellan
honom samt Bo Jonsson, andra rådgifvare och rikets inbyggare, samt
förbinda sig att hädanefter afgöra alla ärenden efter sina och rikets rådgifvares
råd, vilja och sägen, detta med all kärlek fullkomna och i ingen måtto
der-ifrån afvika. Förbindelse härom utfärdar han på Gripsholm, som tillhörde
den mäktige Bo. Det var icke längre undersåten som begaf sig till konungen,
när man skulle ingå en förlikning, utan det var konungen som uppsökte
undersåten.
I grunden var det drotsete Bo Jonsson som vid denna tid regerade i
Sverige. Han hade icke fört den meckleuburgske hertigen in i landet och
lyft honom på konungsstenen vid Mora for att blifva hans lydige tjenare.
Tar han månne till och med för stolt att af honom mottaga riddarslaget?
Man kan nämligen med skäl undra hur det kom sig, att Sveriges mäktigaste
man, som deijemte var af så hög börd, aldrig erhöll riddarvärdighet, som
eljest tilldelades många som betydde vida mindre än han.
Bo egde hvad i dessa oroliga tider var af den största vigt, en stor
förmögenhet, om hvars förökande han var mycket angelägen. När hans första
maka under barnsnöd uppgifvit anden, lät han öppna hennes döda kropp och
tog intyg af de närvarande, att barnet då ännu lefde, hvilket således skulle
ärfva modern för att lemna arfvet åt fadern. Detta skedde år 1360. Sedan
dess finna vi honom köpa, sälja och byta egendomar inom alla delar af landet,
och priset var mången gång föga betungande för hans kassa. Sveriges
drot-sete, näst konungen lagens högste vårdare, tvang personer att åt honom afstå
sina gods, utan att han för dem betalade den minsta skärf. Mer än en gång,
när han ville komma i besittning af jord, vägrade innehafvaren att gå hans
önskningar till mötes; en hotelse* med. fångtornet förmådde då den
tred-skande till eftergift. En af dem, som sålunda varit ett föremål för den
mäktige mannens våld, sökte i Kalmar upp konungen och klagade för honom
sin nöd. Den gode biskop Nils i Linköping bad för honom, men konungen
svarade, att »han kunde icke skipa honom rätt den gången». Det heter i
den ofvan nämda visan om konung Albrekt:
Det tycktes den herren till löje vara,
att bonden kom fram med sin kära (klagan):
Bitr ig*s historia. II. 7\r\r* \o
VjOCW Lc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
