Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bengt. Hon afled dock redan följande år och jordades hos sina fränder i
Vadstena.
Enligt Nyköpings mötes beslut skulle undersökningen om och
återkräf-vandet af de från kronan undandragna skattegodsen utföras på ett hälft år.
De första räfstetingen höllos i Vestergötland mot slutet af år 1396, de sista
höllos iorst efter fru Margaretas död. Konungen utnämde för dessa ting en
särskild domhafvande, vanligen ett riksråd, som dömde jemte lagmannen. För
hvar lagsaga tillsattes en nämd af frälsemän, hvilken pröfvade målen
tillsammans med en nämd af bönder från det härad, i hvilket ett omtvistadt
gods låg. I de flesta fallen utlystes räfsteting för en lagsaga eller del af en
lagsaga på någon bestämd ört, t. ex. i Lödöse för södra Vestergötland och
Dal, i Skara för återstoden af Vestergötland, i Vadstena för Östergötland
vestan Stång, i Söderköping för samma landskap östan Stång, i Jönköping
tor Rumlaborgs län, i Strengnäs för Södermanland. I Småland och
Österlanden höllos räfsteting i hvarje härad. Åklagare var i de flesta fall fogden
inom området.
Reduktionen bedrefs med mycket allvar. Fogdarne voro ifriga att
framställa yrkanden, i synnerhet fogden på Rumlaborg, Esbjörn djeken. Nämden
yttrade sig, synes det, i de flesta fall med samvetsgranhet och domen fåldes
med oveld. Den 2 augusti 1409, då riddaren herr Tord Bonde,
konungs-dom hafvande, och lagmannen herr Ture Bengtsson höllo räfsteting i Upsala
angående skattegodsen i Ulleråkers härad, dömde de jord från herr Tord sjelf
ater till kronan. Vid räfstetinget, som i oktober 1399 hölls i Vesterås, var
biskopens fogde kronoåklagare, och gods fråndömdes kyrkor och biskopsstolen.
Ty värr kan man icke utröna, huru mycket på detta sätt återvans för kronan,
men att det måtte hafva varit ansenligt, kan man sluta af de få
sifferuppgifter som blifvit bevarade. Allenast i Vesterås län (mellan Sagån och
Köpingsån) återfick kronan mer än 500 fastigheter och tio jordegare miste
helt och hållet sin frälserätt. Inom Uplands lagsaga synas ungefär 1200
gårdar hafva återfallit till kronan.
Saken hade sin gång, frälsemännen ville eller vågade icke göra
invändningar. Missnöje mot räfsten uttalades deremot från ett håll, hvarest
kärleken till ordning borde hafva varit större än snikenheten efter gods, från
kyrkans sida. I böljan deltogo biskopar och kaniker i räfstetingen, men de
drogo sig småningom tillbaka. Snart nöjde de sig icke med att hålla sig
passiva. Redan år 1403 klagade Linköpings domkapitel öfver de oförrätter
kyrkan under de senaste fyrtio åren hade lidit och ännu led, och sex år
derefter, då samma domkapitel af rådet uppmanades att sända ombud till
kyrkomötet i Pisa, undandrog det sig detta, emedan de voro allenast »pysar
och fånar» mot de utländska män som besökte mötet och som dervid
utvecklade mycken ståt — biskopen af Wiirzburg hade begifvit sig till Pisa med
300 hästar — under det de icke vågade öppna munnen mot fogdarne och
deras tjenare, hvilka genom onda verldsliga domar beröfvade kyrkan hennes
gods. Vid biskopsmötet i Arboga år 1412 beslöts att icke vidare låta lek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
