Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det andra befrielsekriget. 1436.
Riksdag i Arboga, januari 1436. — Engelbrekt oeh marsk Karl Knutsson tåga mot Stockholm. — Slottet
belägras. — Karl Knutsson rikshöfvidsman. — Engelbrekt erhåller makt, jemgod med marskens. —
Engelbrekts nya segertåg genom landet. — Engelbrekt kallas af rådet till Stockholm. — Han mördas af Måns
Bengtsson (natt och dag), april 1436. — Engelbrekts personlighet. — Visan om Engelbrekt.
Engelbrekt, biskop Tomas och uplandslagmannen Nils Gustafsson hade
icke beseglat fördraget med konungen, under det den sistnämdes son Erik
Puke hade underkastat sig. Den afvaktande ställning de tre sålunda intogo
hade i fullaste mått blifvit rättfärdigad genom konungens nyss omtalade
beteende. Förbittringen öfver detta var allmän. Som konungen hade svikit,
trädde den ofvan omtalade öfverenskommelsen från pingsttiden 1435 i kraft,
att man skulle offra lif och gods for Sveriges frihet. Det blef nödvändigt
att fatta ett beslut och till den ändan sammankallades en riksdag i Arboga
till den 5 januari 1436, hvarest man beslöt att i en skrifvelse till konungen
framföra sina klagomål öfver det sätt, på hvilket han hade bortgifvit länen,
samt deröfver att han icke lemnat drotseten och marsken några bestämmelser
angående deras embetsutöfning, hvarigenom, trots deras utnämning, allt vore
bragt tillbaka till det gamla obestämda orediga tillståndet. Brefvet slutade med
följande bevekliga uppmaning: »Käre, nådige herre, vi förmana eder än, bedja
er ödmjukligen och råda högligen, att I afhjelpen detta och sörjen derför,
att alla i Stockholm öfverenskomna artiklar hållas och förbättras före
nästkommande 5 februari, och förmana vi eder ännu, för Guds hårda, heliga
döds skull och för allt godt som I hafven haft och ännu mågen hafva af
Sverige, att I hållen oss de eder, som I hafven svurit, och låten oss njuta
vår lag, skrifna rätt, frihet och privilegier. Bevisen eder härutinnan som
eder bör. Sker det, då mån I veta for sant, att vi vilja hafva och hålla
er för vår rätte och hulde herre och konung, så länge I lefven, men sker det
ej, hvilket Gud förbjude, då mån I aldrig af oss vänta manskap eller tjenst
efter förenämda 5 februari. Gören nu häri som er och oss allesamman ligger
makt uppå och vi eder väl tilltro. Gud allsmäktig ingifve eder det,
hvarigenom I och vi och alla edra riken och deras inbyggare kunna blifva evigt
beståndande.» I en samtidigt utfärdad skrifvelse till danska rådet visas, att
hädanefter vore all dagtingan omöjlig, men äfven om svenskarne nu komme
att söka sitt bästa på egen hand, skulle danskarne vara försäkrade om deras
fortfarande vänskap.
Man må med fullt fog beundra den tålsamhet och omtänksamhet, med
hvilken svenskarne gingo till väga i denna sak; efter de tidigare
öfverenskommelserna hade konung Erik genom sitt senaste beteende ohjelpligen
förverkat Sveriges krona. Den långmodighet man visade i handling är så
mycket mera värd vår aktning, som sinnesstämningen var — och det med
skäl — mycket upphetsad. Mångahanda rykten lupo landet omkring, grundade
och ogrundade, och alla funno villiga öron och tungor. Så berättades under
Arboga riksdag, att konungen ärnade strax efter islossningen infinna sig i
Stockholm tillsammans med hertig Bogislav för att öfverlåta åt honom den vigtiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
