Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var tidtals i verkligt behof af hjelp, konung Kristiern var alltid angelägen
att få penningar, och han fordrade äfven af orden en hederlig ersättning for
sitt bistånd, hvarförutan han sträfvade efter att fa landbesittningar i Estlandr
som fordom hade tillhört Danmark. Han hade till sist lofvat att gå anfallsvis
till väga under våren 1456, men då kommo utsigtema att vinna Sverige
krona främst på dagordningen. När han hade vunnit den svenska kronan
och konung Karl hade fått en fristad i Danzig, vände detta hans
uppmärksamhet åter på de äldre, till en tid tillbakasatta planerna, men han nöjde
sig med att sända en protest till staden, för det den lät konung Karl vistas
inom dess murar och af honom mottog lån, ehuru de medel han använde
tillhörde den svenska staten. Danzigs borgmästare och råd svarade, att de hade
så länge haft fred med Sverige, att de icke kunde förvägra konung Karl
säkerhet till hans person, och hade dessutom konung Kasimir tillförsäkrat
honom skydd. Under hösten 1457 förnyade konung Kristiern förbundet med den
tyska orden, men kriget inskränkte sig fortfarande till sjöröfverier; Danzig
och Polen påstodo sig aldrig hafva fatt en ordentlig krigsförklaring,
framförd, såsom seden fordrade, muntligen af en härold. Men vare sig kriget
kommit till stånd med iakttagande af alla formaliteter eller icke, var det lika
hindrande för handeln, hvadan lubeckarne försökte bemedla en fred. Ett
stillestånd afslöts i juli 1458, hvilket under hand förlängdes. Detta hindrade
dock icke konung Kristiern att gång efter annan komma fram med
anklagelser, såsom att konung Karl hade uppgjort en plan, att Stockholms slott
med stad, Nyköpings, Åbo och Viborgs slott samt Söderköpings stad skulle
på en och samma dag genom förräderi bringas i hans händer, hvilket ock
hade lyckats med Viborg, hvars återtagande hade kostat konung Kristiern
tio tusen gyllen. Danzig svarade, att om konung Karl hade haft någon del
deri, hade likväl detta skett före stilleståndets afslutande och hade således
intet att betyda, och konung Karl förnekade för öfrigt all vetskap om det
liela. En annan gång klagade konung Kristiern, att Karl en gång hade i
Artushof, salen der Danzigs patriciska sällskap plägade hålla sina festliga
samqväm, låtit uppsätta en smädeskrift mot konungen, hans förfäder, riddare
och män. Danzigs råd svarade, att det visste intet derom och att konung
Karl nekade till att hafva uppslagit någon sådan skrift i Artushof, hvadan
rådet icke ville taga någon vidare befattning med saken. Deremot lät konung
Kristiern och hans gemål plundra flere danzigska skepp. Danzigarne
behandlade på samma sätt danska fartyg, och det lyckades dem till sist att eröfra
tvenne danska örlogsskepp och att af besättningen få en bekännelse, att de
voro af konung Kristiern och drottning Dorotea utsända med det bestämda
uppdraget att ofreda danzigarne. Till sist afstannade osämjan. Konung Karl
lemnade Danzig år 1464, och två år senare måste den preussiska orden
erkänna Polens öfverhöghet, hvarförutan konung Kristiern hade tillräckligt
mycket att £Öra på annat håll. Emellertid hade under loppet af flere år
handeln på Östersjön blifvit snart sagdt gjord om intet utan något tvingande
skäl. Han sestäderna hade visserligen år 1458 af konung Kristiern erhållit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
