Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Året 1496 ingick under föga glada utsigter för herr Sten: inom landet
missförhållanden med de storé och mycken osäkerhet i ställningen, i Finland
dessutom stundlig krigsfara. I februari företogo ryssarne ett härjningståg
ända fram mot Tavastehus. Herr Sten, som vid denna tid hade en ganska
stor styrka, med allmogen ungefär 40000 man, bröt genast upp från Åbo,
men det lyckades honom icke att träffa fienden, som redan hade dragit sig
tillbaka inom eget land. Besättningen på Olofsborg förstärktes, men
hufvud-hären (af frälsemän och besoldade trupper) drog sig åter till Åbo — i östra
Finland hade den knappast kunnat lifhära sig — och herr Sten vände i slutet
af mars åter till Sverige, efter att hafva forordnat till höfvidsman i Finland
Svante Nilsson samt under honom Sten Turesson (bjelke) och Erik Trolle.
I Sverige sörjde herr Sten för fortsatt försvar; från allt landet
nordanskogs uppbådades hvar femte man, och hansan uppmanades till krig mot
kristenhetens fiender. Herr Sten hade ämnat med det första återvända, men qvar-*
hölls af hvarjehanda -omständigheter, förnämligast, får man antaga, af den
osäkra politiska ställningen. Konung Hans förnyade sin begäran att antagas
till Sveriges herre, mellan herr Sten och riksråden herskade stor misstro. De
senare påstodo att herr Sten gjorde for litet för Finland, under det de
understödde de finska befålhafvames begäran att få vända hem för att sköta sina
enskilda angelägenheter. Först i slutet af september kunde herr Sten med
130 fartyg segla öfver till Viborg.
Ryssarne hade under loppet af sommarn företagit härjningar i Österbotten
och dervid framträngt ända till Torne, som af brändes, samt i trakten af Olofsborg.
Att förhindra sådana ödeläggande tåg i dessa vidsträckta områden var omöjligt,
hvadan för svenskarne icke återstod annat än att genom företag å andra håll
hindra ryssarne från deras vidsträckta härjningar. Knut Posse, som. af
riksrådet hade fått en ny förläning till lön för det mannamod han hade visat vid
forsvaret af Viborg, och Svante Nilsson seglade öfver till Ivangorod, hvilket
de ock intogo, men som fästet låg för långt från de svenska besittningarna
for att kunna på längden försvaras, förstörde de det och drogo åter till
Finland. När herr Sten kom till Viborg, fordrade Svante Nilsson att fö
återvända, han hade redan, sade han, gjort allt för stora uppoffringar af enskilda
medel. Rådet hade dock tillförsäkrat honom ersättning och herr Sten erbjöd
.sig att aflöna hans folk och på annat sätt bereda honom lindring. Allt
detta halp dock intet, Svante, liksom Sten Turesson och Erik Trolle, yrkade
fortfarande på tillåtelse att återvända, till dess riksföreståndarens tålamod
brast och han förklarade, att om Svante Nilsson nu lemnade Finland, vore
han en »fältflykting, som rymde undan rikets baner». Detta af höll honom
dock icke från att resa, men med skäl kunde riksföreståndaren nu befara
allt af rådet, när dess länge närda missnöje skulle underblåsas af den djupt
förbittrade Svante. Herr Sten ansåg det vara för sig nödvändigt att
återvända till Sverige, emedan erkebiskopen icke gaf honom en tillfredsställande
försäkran, att man icke skulle företaga några stämplingar mot honom under
hans frånvaro, och emedan han icke ville gå in på herr Stens förslag att på-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
