Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att några förnäma personer kunde hos dem inqvsCrteras. I februari 1505
hemstälde derfor det svenska rådet till det danska, om det icke vore
lämpligast att uppskjuta unionsmotet. Det danska rådets svar är icke bevaradt,
men det synes hafva varit af böj ande.
Man var i Sverige missnöjd med danskarnes beteende. Herr Erik
Tures-son ansåg deras våldsgemingar vara anledning nog till att icke bry sig om
mötet. Det är troligt, att dessa tankar delades af herr Svante, och han hade
nog inflytande att göra sina åsigter gällande; hvarken han eller någon af
det svenska rådet infann sig i Kalmar, hvarest i deras frånvaro de danska
och norska råden (den 1 juli 1505) tilldömde konung Hans Sveriges krona
samt dömde hans motståndare, herrar Sten Sture, Svante Nilsson, Nils
Klaus-son, Sten Kristersson, Trötte Månsson (ekaslägt), Erik Turesson, Åke Hansson
(Tott), Peder Turesson (bjelke), Erik Johansson (vase) och Tönne Eriksson
(Tott) samt deras vänner såsom majestätsförbrytare från ära, frihet, privilegier
och gods, hvilka sistnämda skulle tillfalla konungen.
Vi veta icke med visshet, hvar herr Svante och det svenska rådet
be-funno sig under kalmarmötets tid, ej heller på hvilket sätt man rättfärdigade
sitt uteblifvande; det talades dock om rådsöfverläggningar,
om fruktan för ett ryskt infall i Finland, om motvind. I
skrifvelser till allmogen beklagade sig sedermera herr Svante,
att konungen icke hade velat invänta det svenska rådet.
Huru än dermed förhöll sig, de norska och danska råden
hade alls ingen rätt att förfoga öfver Sveriges krona eller
att döma öfver svenska män, allra minst efter den romerska
lagen, hvilken icke egde giltighet i Sverige. Men man ^
nöjde sig icke härmed. De danska och norska råden vände
sig till den tyske kejsaren Maximilian, hvilken icke hade något att skatfa med
Sveriges angelägenheter, och han icke allenast stadfäste domen, utan instämde
äfven de nyss uppräknade herrarne inför sin och det tyska rikets kammarrätt,
hvilken förklarade dem i akt, alldenstund de hade brutit det heliga romerska
rikets landsfrid. Vigtigare än allt detta var kejsarens förbud för alla det
tyska rikets medlemmar att underhålla några förbindelser med svenskarne,
ty detta förbud, derest det hade hållits, skulle hafva beröfvat Sverige all hjelp
frän den mot konung Hans icke synnerligen vänligt stämda hansan.
Man hade ännu icke i Sverige öfvergifvit försöket att underhandla. I
slutet af år 1505 var det tal om en svensk beskickning till Malmö, i hvilken
den danskvänlige herr Ture Jönsson skulle taga del, men först i början af år
1506 kom han i sällskap med herr Sten Turesson (bjelke), domprosten i
Linköping herr Hans Brask med flere ned till Skåne. De uträttade dock ingenting,
ty de hade icke fått i uppdrag annat än att förklara svenskarnes uteblifvande
frän kalmarmötet och att utverka ett stillestånd på några år, helst så, att
Kalmar och Borgholms slott lemnades tillbaka till Sverige; på frågor hvarför
konung Hans blifvit förjagad samt om man icke åter ville taga honom till
konung fingo de icke inlåta sig, utan skulle allt sådant hänskjutas till ett
Sveriges historia. II. CiöO^IC
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
