Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fördraget med hansestäderna blifvit afslutet. Den tappre herr Åke Hansson,
som vid denna tid var höfding på Örebro hus, bröt med en här in i Skåne,
men hade icke hunnit mer än tvenne mil söder om gränsen, förrän han
fann en dansk trupp stänga vägen för sig. Han ville bryta sig igenom, men
hans folk gaf honom icke nödigt understöd och han föll från hästen, sårad
till döds af ett spjutsting (den 27 augusti 1510).
Deremot lyckades det svenskame i september att med storm taga Kalmar
slott, och när den svenska beskickningen till Liibeck återvände, beledsagad
af en liibsk flotta, lyckades det äfven för svenskarne (i slutet af november)
att vinna Borgholm och Öland. Nu var hela Sverige åter förenadt, utom
Gotland. Men fred var dermed icke vunnen. I början af januari 1511 bröt
prins Kristiern från den norska sidan in i Yestergötland, som efter
herr Åke Hanssons död var ganska värnlöst. Leckö slott, tillhörigt biskopen
i Skara, belägrades, biskopsgården Brynjulfsbo invid Skara plundrades, af
staden utkräfdes en dryg brandskatt. Den 2 februari hade fiendehären kom*
mit till Jönköping, dröjde der fem dagar och tågade sedan ned till Halland.
Herr Sten Sture, som fann sig för svag att försvara Vestergötland, hade
dragit sig tillbaka till Vermland, och riksföreståndaren var syselsatt i mellersta
Sverige med att uppbåda folket.
Konung Hans föredrog att föra kriget till sjös. Redan tidigare hade
han varit synnerligen angelägen att skäflä Danmark en stark flotta, och ända
in i det sista ökade han henne. Understödd af holländarne gick han nu att
bekämpa hansestädernas skepp: strider höllos vid Travemunde och Wismar,
på Riigen och på Öland, der dock herr Jens Holgersen blef tillbakaslagen af
svenskarne, och i Möre, der fjorton byar ödelädes, under Bornholm, i trakten
af Danzig och under Pommerns kust. Nästan alltid, så snart de fiendtliga
flottorna möttes, blef striden oafgjord, så att båda parterna kunde tillskrifva
sig segern, men det var likväl ett märkligt tidens tecken, att ett af nordens
riken nu hade förvärfvat sig en flotta som var jemngod med lfibeckarnes. Doktor
Hemming Gad låg ganska lång tid i Liibeck för att mana på fortsättandet af
kriget, som beredde Sverige den omätliga fördelen, att det nu icke längre
utgjorde det förnämsta föremålet för fiendens uppmärksamhet, men ltibeckame
å sin sida hade föga lust att ensamma föra striden och lida förluster, hvadan
de mot slutet af år 1511 föreslogo konung Hans ett stillestånd på några år;
Liibeck skulle återfå alla sina privilegier, men skulle derför genast utbetala
en summa penningar och sedan erlägga en årlig afgift. Konungen afböjde
förslaget. Först den 23 april 1512 kom en förlikning till stånd, på de vilkor
som Liibeck hade föreslagit, men det blef icke ett stillestånd, utan en fred,
under hvars första tolf år Liibeck skulle till den danske konungen erlägga
en ganska betydande summa. En hemlig, vid samma tillfälle afsluten traktat
bestämde, att hansan, om så behöfdes, skulle göra gemensam sak med konung
Hans mot Sverige. Konungen var vid denna tid mera benägen för fred med
hansan, ty han förmodade att hans förhållande till Sverige skulle blifva
mycket förändradt. Herr Svante Nilsson var nämligen död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
