Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som på detta sätt vunnits lät riksföreståndaren fängsla herr Erik Trolle, som
fördes in på Stockholms slott. Herr Peder Turesson (bjelke) på Stäkeholm,
som ansågs vara medveten om sammansvärjningen, miste sitt maktpåliggande
befal. Herr Nils Bosson bedyrade sin oskuld och bad, att riksföreståndaren,
som hade kallat honom en förrädare, åter ville skänka honom sin välvilja.
Sedan herr Sten Sture sålunda hade visat sig kunna uppträda med en
vördnadsbjudande kraft och sedan dalkarlarne förklarat sig villiga att bistå honom,
kunde han nu egna all sin uppmärksamhet åt erkebiskopen, som vistades på
Stakets slott, beredd att försvara detta till det yttersta. I oktober 1516
började herr Sten Sture att belägra det. På hans begäran skrefvo flere af rådet
till erkebiskopen, med maning att icke väcka strid inom riket, ja från påfve
Leo X kom en skrifvelse, i hvilken erkebiskopen varnas för att sätta sig upp
emot den verldsliga makten. Men intet halp, Gustaf Trolle var lika envis.
Nugot stöd hade han för öfrigt i biskoparne, som icke gerna sågo ett anfall
mot en medbroder, framför allt i herr Jakob Ulfsson. Upsala domkapitel
vägrade att skilja sin sak från erkebiskopens.
I februari 1517 skulle unionsmötet hållas i Halmstad. För att fatta
beslut med afseende på detta möte och komma på det klara med ställningen
inoin landet utlystes en riksdag att hållas i Arboga i början af januari.
Erkebiskop Gustaf begärde lejd fur att komma till mötet, men som
riksföreståndaren fick veta, att han ämnade svikligt begagna sig af lejden för
att med väpnad styrka göra sig till herre öfver det svenska partiet, vägrade
lian att gifva lejd, och till den förre erkebiskopen skref han ett allvarligt bref
med uppmaning att afstå från sina skadliga stämplingar mot Sveriges rike
och att i stället öfvertaga styrelsen af erkestiftet, som herr Gustaf hade
öfver-gifvit; i annat fall måste riksföreståndaren anse honom som rikets uppenbare
fiende. Arbogamötet hölls under första veckan af januari 1517, och herr
Sten mottog åtminstone af en del ombud försäkringar från deras
hembygder, att man »ville lefva och dö med sitt rätta fädernerike och
riksföreståndaren och med honom dag oeli natt afväija rikets skada och förderf,
såsom fäder och förfäder hade gjort». De beslut som fattades buro också
en fullkomligt fosterländsk prägel. Som konung Kristiern icke hade hållit
det formligt afslutna stilleståndet och man således icke kunde sätta tro till
hans försäkringar, förklarade man nu, att man aldrig ville taga honom till
sin herre och konung, och man beslöt att fortsätta med belägringen af Staket.
Då man i följd häraf kunde vänta krig med Danmark, skulle man
allestädes göra sig redo till försvar. Biskoparne, som deltogo i mötet, sökte
visserligen att tala för erkebiskopen, men det halp icke; en af dem, biskop Hans
Brask, stod på riksföreståndarens sida, han önskade allenast att man skulle
försöka förmå erkebiskopen att öfverlemna tvistefrågan åt skiljedomare, på
det ställningen icke skulle ytterligare invecklas genom den bannlysning, som
man säkerligen hade att vänta från Roma i följd af striden mot en andlig
man. Mer än en gång hade redan herr Sten gjort erkebiskopen samma
förslag, fast fåfängt, men han åtog sig nu att förnya det. Erkebiskopen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
