Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
”Det var du som förde mig ut mot templet frän förtviflans håla.” ’
”Tala inte mera om det fasansfulla stället; men säg mig, hvad som menas med
en æolisk harpa.”
”Æoliska harpan, mitt barn,” svarade konungen, ”är ett instrument, som till ut-
seendet liknar ett hackbräde; men det spelas icke med pinnar utan sättes allenast i ett
dertill så bygdt fönster, att harpan fyller så mycket, som deraf lemnas öppet. När vädret
kommer att spela på strängarna, börjar harpan ljuda af sig sjelf. Man får då höra det
allra harmoniska läte, hvilket ökas eller minskas i samma mån som vinden vexlar i styrka.
Detta instrument kallas den æoliska harpan, just derför att den spelas af Æoii tjenste-
andar: vindarne. Æolus var nämligen namnet på vindarnes gud i den grekiskt-romerska
mytologien. Men jag återgår till min dröm: I templets byggnad såg man alla arkitek-
turens under samlade, alla lands olika byggnadssätt hopade; detta var till ett tecken, att
templet var tillgängligt för alla nationer. Den götiska, toskanska, doriska, joniska och
korintiska med flera byggnadsstilar voro sålunda sammansatta till ett helt; men dock så, att
hvar och en bief synbar. Murarna stödde sig på en grundval, hemtad ur väntans sandgropar
och den modiga verksamhetens stenbrott och sjelfva murarna bestodo af hela kristaller, huggna
ur löftets berg. Gudinnan hade utan tvifvet valt det ämnet, på det att hennes tillbedjare
utan hinder måtte kunna njuta alla de skönaste utsigter, som inbillningskraften till deras
förnöjelse kan uppfinna. Templet var utan tak, på det att ingen måtte hindras från att
beständigt skåda försynens höga etheriska tron. I stället för pelare voro portikerna un-
derstödda af ankare, som frälsat tusentals af det menskliga eländets båtar från skepps-
brott emot förtviflans klippor. Öfver alla chor hängde ankartåg i festoner med utsök-
taste smak iordningsatta och sammanflätade med mångfärgade blomster, som alltid skif-
tade, utan att någonsin kunna förvissna. Sedan oräkneliga skaror af alla folskslag, alla
åldrar och alla stånd hade fått tillstånd att ofira och voro ingångna i templet, syntes det
höja sig på ett majestätiskt sätt upp till lycksalighetens höga trakter. Alla tillbedjare
lågo på knä kring altaret, då det upplyftades och sjöngo Hosianna Davids son, Hosianna
i höjden! Jag följde med ögonen templet, då det lyftades och betraktade det med undran,
till dess att det försvann för min syn. Och de dödligas glada chorer lemnade mig att i
tysthet smaka den vällustiga hänryckning, som hos mig uppkom öfver så lycklig njutning
för menniskorna. Men hastigt vaknade jag och fann med oro och sorg, att så många
medmenniskors glädje och lugn icke var annat än en bedräglig dröm. — Men ännu, då
jag var vaken, stod din bild, min Karin, för mina ögon. Det var du, som förde mig ur
förtviflans håla, till hoppets tempel. Ja, min Karin, du är min huldgudinna och du skall
under lifvets strider fläkta frid kring mitt hufvud.”
”Gifve Gud, att en sådan lott skulle blifva min,” svarade Karin.
Konungen slog på gitarren och sjöng sitt svar sålunda:
Milda, ängel! Hulda qvinna!
1 ditt sköte vill jag hvila!
Trogen skall du städs mig finna,
Till ditt möte vill jag ila.
Tdel glädje ej bekymmer
Du mig gifver, bulda vän! —
Dlden, som ej molnet skymmer,
4ck! du känner äfven den!
Xåt den kallas: Kärleken!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
