Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Utmärglad · af oro, hunger och besvär, men ännu mera genom saknad och sorg
öfver hustru och barn, frånhvilka han så länge varit skiljd, vankade han omkring med
darrande steg såsom en usel tiggare för att uppsöka sitt forna hem.
Han kom äfven dit. — Stackars man! Han klappade på dörren; men — hon
öppnades af andra, än dem han hoppades finna der. Fru Nevill, som då höll skola der
på stället, berättade honom, att Nancy af alla grannarne njutit bistånd och understöd; men
att hon öfverväldigad af sorg och bedröfvelse öfver sin mans olycka, hade förlorat sitt förstånd
och i sådant tillstånd hade slutat sina dagar samt sålunda blifvit ett olyckligt ofler för
den grymhet, som utöfvades tvärt emot fäderneslandets lagar, men med marinministèriets
goda minne.
Den nu modfälde och bestörte Randolph suckade djupt öfver sin under så beklagliga
omständigheter förlorade hustru, hvarefter han frågade efter sitt barn, sin Harriet.
’Nämn inte henne!’ sade då fru Nevill. ’Hon var ett elakt stycke och förtjenar
inte eder omvårdnad.’
’Ah!’ utropade Henry. ’Martera mig inte genom sådana ord! Säg mig, att hon
är död! En sådan olycka kan jag bära! Men kära, haf någon ömhet om mitt förstånd!
Min förlorade hustru var dygdig och from. Ack, säg mig inte, att hennes dotter har
vanslägtats!’
Fru Nevill såg mycket väl hans ångest och sinnesskakning. Men hon beslöt sig
likväl för att icke dölja något, huru mycket det än måtte såra Henrys hjerta. Hon sva-
rade honom derför:
’Allt hyckleri är onödigt. Alla goda föräldrar hafva inte goda barn och felet ligger
ofta i för mycket sparsamhet på aga i barndomen.’
’Hvad har då händt?’ utropade Randolph.
’Jo,’ svarade fru Nevill, ’ett förnämt fruntimmer i Richmond (hon nämnde den
förnäma damens namn) tog eder dotter till sig och hade den svagheten att låta henne väl
myckec odla sin böjelse för musik. Hon blef omtalad och man fjäsade för henne. Följden
häraf blef, att Harriet inom några månader behagade rymma ifrån sin beskyddarinna, som
sedan aldrig hört af henne. Harriet har troligen intagit någon genom sin skönhet och ni
vet, att eder dotter såg betydligt äldre ut, än hon verkligen var. Många unga män um-
gingos der i huset och det är ju derför ganska naturligt, att någon af dem varit en skälm,
som lockat eder lilla dotter att öfvergifva sin för henne så svaga beskyddarinna.’
Henry stod nu inte ut att höra mera. Han stampade i golfvet och slog sig för-
tviflad för pannan, samt lemnade det hem, der han och hans familj uppleft så glada och
fridfulla år under en förgången tid.
Han begaf sig genast till Richmond, der han emellertid fick en usel tröst.
Han lät anmäla sig hos den förnäma dam, hvilken upptagit hans dotter; men när
hon fick veta hans namn, blef han bortkörd, emedan hon inte ville se och tala med den
som var fader till den flicka, hvarpå hon slösat sin godhet, men hvilken så illa belönat
hennes välgerningar.
Olycklige fader! Du hade inte något att sticka i handen på en ovillig dräng,
hvilken derför, då han anmälde dig, tilläde, att du var ovärdig något medlidande, i all
synnerhet som han såg din usla klädsel, din magra gestalt och ditt af hjertfrätande be-
kymmer bleka och utmärglade ansigte!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
