Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När doktor Spencer åter kom in i rummet, fann han lady Middleton ännu liggande
öfver sängen med sin fader i sina armar, men med en uppsyn som förskräckte bonom.
Han såg genast, att Randolph var död och hastade att resa upp ladyn.
Så snart hon kommit upp, drog hon en djup suck och svimmade.
Doktorn kallade genast på ett par tjenare, hvilka buro ladyn ut ur rummet, hvar-
est blott liket af hennes far nu låg, hvilken hann lefva just så länge, att han fick gjuta
sin sista suck i famnen på en älskad dotter, hvilken han så länge ansett förlorad.
Sedan doktor Spencer gifvit nödig befallning om liket, skyndade han lady Middle-
ton till hjelp.
Hon var ett fruntimmer, hvilket egde allt för mycket religiös känsla för att öfverlemna
sig åt förtviflan. Han fann henne knäböjande och hörde henne andäktigt anropa den höga
magt, hvilken förbarmar sig öfver sina tillbedjare och aftorkar sorgens tårar.
Han gladde sig öfver denna syn, emedan han ieke tilltrott henne så mycken styrka,
Emellertid hade ladyn icke märkt hans närvaro. Han drog sig försigtigt tillbaka in i ett
angränsande rum, hvarifrån han lyssnade till de andaktsfulla ord, som yttrades af oskuldens
obesmittade läppar. Randolphs dotter visste icke af något ondt och hon var derför äfveu
till den grad ödmjuk inför försynens beslut, att man med skäl kunde säga, att hon egde
en änglasjäl inom sin menskliga stofthydda.
Men allt har en gräns, så äfven med själsstyrkan, huru spänstig och tänjbar den
än är. — Doktor Spencers skarpa öga märkte med oro, att hon inom sig bar ett tyst och
frätande qval öfver en fader, hvilken blifvit ett öfter för motgång och elände, samt äfven
att hon nu förlorat denne fader i samma ögonblick, som han genom hennes kärlek skulle
kunna finna frid och lycka på jorden. Med denna känsla blandade sig äfven saknaden
efter hennes nyligen aflidne gemål, hvilken hon lärt sig älska och högakta. Med ett ord:
hon kände sig ensam och öfvergifven och var hänvisad att endast tänka på och minnas,
dem hon älskat.
Denna så att säga bedröfliga tillfredställelse, att tänka på dem man vördat och
älskat, är en njutning, som endast tillhör rena och känslofulla själar. Att ladyn städse
varit besjälad af vördnad och kärlek till sina föräldrar, finner man redan af hennes gifter-
mål: Hon hade sjelf trott sig vara fader- och moderlös och derför hade hon delat sin
kärlek med en man, som var i samma belägenhet, som hon och som i ett tacksamt, hjerta
förvarade minnet af sina saknade föräldrar.
Efter förrättadt ärende återkom Wilkins till värdshuset, hvarest han hade lemnat
sin vän.
Mäster kan lätt töreställa sig hans bestörtning, då han fick veta, att Randolph
lemnat. värdshuset för att uppsöka honom, samt då han af budbäraren, som doktor Spencer
skickat dit, erfor, hvar Randolph uppehöll sig i sitt svaghetstillstånd.
Wilkins begaf sig genast till lady Middleton.
Randolphs dotter omfamnade utan betänkande denne hederlige sjöbuss, emedan
hon ansåg honom som ett medel, hvarigenom försynen räddat hennes far från nöd och elände.
Det blef ett rörande uppträde, som jag inte kan beskrifva för mäster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
