Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
uthärda och med tålamod fördraga dessa tunga öden, samt vill betrakta mig som en fattig
arbetare, utan att plåga sig med hågkomsten af försvunna dagars prakt. Måtte du alle-
nast, min älskade besinna, att vår rätta lycksalighet består, icke i hvad vi hafva förlorat,
utan i sinnets och själens jemna lugn och frid. Ditt hjerta skall då ej lida allt för mycket,
om våra förhoppningar blifva gäckade, om vi aldrig kunna komma till hertig Johan och
kunna få hans hjelp; utan i stället skall då mitt arbete, som jag, såsom en ärlig dagakarl
skall utföra, om det är möjligt, belönas med fördubblad kärlek.”
”Adolf, min Adolf!” fl)
”Sjelf,” fortfor han, blifver jag icke modfäld vid tanken på, att jag kanske måste
afkasta min riddersmannadrägt och ikläda mig en kroppsarbetares skepelse för att ärligt
kunna försörja min älskade och mig sjelf; ty jag är inte besmittad af det dåraktiga hög-
mod, som plågas af sjelfgjorda bekymmer och som inte besinnar, att vi sjelfva inte äro
mästare öfver vårt öde, samt att menniskan, så länge hennes dygd och heder äro utan
fläckar, inte behöfva blygas eller tro sig vanärad genom något slags arbete, hvarigenom
hon kan försörja sig och dem, som äro beroende af henne.”
”0, du ädla hjerta! Hvarför bief du dömd till sådana pröfningar!” sade jungfru
Ebba och tryckte, så hårdt hennes svaga krafter det tilläto, sin älskades hand.
Stålsköld ämnade svara något, men varseblef i detsamma, att Vimpel svängde om
udden med båten.
*Se der är vår farkost!” utropade Stålsköld. ”Jag skall bjelpa till att lyfta upp
den på stranden, så att den inte må drifva till sjös utan oss.”
Han sprang ned till Stranden och snart var båten upplyftad ur vattnet och för-
sigtigt lagd mellan ett par stora stenar.
Då Stålsköld lemnade Ebba, öfvergaf henne den kraft, som hon lyckats erhålla
genom sin älskades förtröstansfulla ord och då han i Vimpels sällskap kom tillbaka till
henne, klagade hon åter med skärande stämma:
”Vatten! Vatten!”
’Store Gud! Hvad är att göra! Mitt lif för en droppe vatten åt den stackars
flickan!” utropade Stålsköld.
”Vatten fins väl inte,” svarade Vimpel med den trygghet, som var honom så
egen, ”men nog skall jungfrun få sin törst släckt liksom jag lör min del tycker, att ett
mål mat nu skulle smaka rasande bra och äfven vara välförtjent.”
”Du talar om mat och dryck, kamrat,” utropade Stålsköld, med en ton och en
tillförsigt, som om du blott hade att gå in iett skafferi och uttaga varorna.”
”Jo, jo men, herre! Gammal är äldst och den som varit i sjönöd sina modiga
tjugufem à trettio gånger, har allt fått lära sig att se sig om så väl efter det ena, som
efter det andra, annars skulle det snart intebli så mycket qvar af en som så här!”
Vid dessa ord strök han flata händerna mot hvarandra.
’Men hvarifrån vill du väl på denna öde klippa taga mat och dryck?”
Vimpel svarade inte på denna fråga, utan tog i stället upp en större sten och
slungade den med säker hand in bland en massa sjöfoglar, som slagit sig ned ett stycke
från de skeppsbrutna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
