Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vidare. Jag förtjuste Dorotea genom min uppmärksamhet och ännu mera tjusad blefhon,
då den främmande riddersmannen närmade sig och med intresse betraktade min gamla
duennas vidlyftiga ritningar. Jag märkte snart, huru hans blickar fingo ett lifligare spel
och jag märkte äfven — ja, var det inte gruftigt — något skönt och harmonisk i alla
hans rörelser och af en oemotståndlig magt drogs jag till honom. Men ni kan tro mig,
att jag var försigtig, då jag vexlade blickar med honom, och ville jag ibland låta mina
blickar längre hvila på honom, så var jag alltid mån, hvar gång mitt hufvud vändes mot
honom, att inför Dorotea anföra ett giltigt skäl dertill. Än drog jag på mitt släp, än hade
jag att locka på Azor, min vackra vindthund, som sprang och nosade åt alla sidor, än
måste jag taga upp min slöja, som jag, förstår ni, med vilja låtit falla.”
Parviainen gick häftigt ett slag öfver golfvet, samt sade kärft:
”Det var rätt illa gjordt af eder, som då inte förstod — — — ”
”Föistod?” utropade jungfrun. ”Ack jo, jag förstod mer än väl och mitt äfven-
tyr roade mig på det-högsta!”
”Din oförlåtliga oförsigtighet, Edla,” bannade domaren, ”gaf honom säkert mod,
ty hade du inte varit så uppmuntrande, så är det väl inte troligt, att han dröjt så länge
i din närhet.”
”Kanhända!”
”Jag är viss derpå!”
”Vill ni höra mera?”
”Låt höra!”
Dorotea fortfor att rita och skrifva, då jag hastigt såg att riddaren bakom gum-
mans rygg i sanden ritade några bokstäfver med sin svärdsspets.
”Nå?”
”Hur ifrig var jag inte att få läsa, hvad han skrifvit!”
”Det kan jag lifligt föreställa mig.”
”Jag- steg åt sidan ett oförsigtigt steg och snafvade, var nära att falla, om jag
inte blifvit understödd af — — — ”
’Riddaren?”
”Nej, af den vaksamma Dorotea, som sett mitt olyckssteg, hvilket lyckades föra
mig så långt fram, att jag kunde kasta bliekarne på de kära orden.”
”Vidare?”
”Hvad tror ni jag läste? Jo, der stod så tydligt dessa trenne ord: ’Jag älskar er!’”
”Det var då perkele till karl!”
”Som skref så riktigt sannt, menar ni!”
”Jag menar ingenting! – Han skref: Jag älskar er! — Regera och besitta! —
Nå, hvad hände vidare?”
”Ah, ni är intresserad! — Hör på nu, så kommer det bästa af alltsammans!”
”Jo, det måtte blifva skönt!”
”Fastän jag inte såg en möjlighet,” fortsatte jungfru Edla, illparigt, ”att uttryck-
ligt svara honom på dessa ord, så var dock min glädje och förtjusning redan alldeles för
lifliga för att de skulle kunna uppenbaras endast genom blickar och jag var ifrig, att för
honom få uttrycka mina känslor. Hvad tror ni, jag gjorde då? — Jo, jag berömde helt
högt min goda, gamla amma för hennes vetenskap om sol och firmament, samt sade, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
