Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
"Intet annat, med undantag af den der lilla klippan der långt, långt borta."
Hon visade med fingret, hvart man borde se.
”Det der är ingen klippa, nådig frn,” svarade en af lifvakten, som äfven stått
och sett utåt på det omtalade föremålet, samt hört hennes ord.
"Inte?” sade hon frågande.
"Nej, jig tror det åtminstone inte,” svarade mannen, ”ty mig förefaller det, som
om det der föremålet följde vattnets rörelser.”
”Hvad kan det då vara?” frågade hon.
”Jag fruktar,” upplyste mannen, ”att det är någon lemning efter ett skeppsbrott.”
”0, min Gud! Kanske menniskolif gått till spillo der!” utropade fru Hubert,
under ångest.
"Det kan hända!” svarade mannen lugnt.
”Vi skola styra ditåt!” befalde Hubert.
Fartyget ändrade genast kurs och styrde rätt på det omtalade föremålet.
Som vinden var laber, så seglade fartyget mycket långsamt, ehuru alla dukar
voro tillsatta.
Slutligen var man dock så nära, att man kunde urskilja, hvad det var.
”Det är en liten båt, ” sade Hubert.
”Är det menniskor i den?” frågade hans gemål.
”Jag kan inte se några,” svarade han.
”Det är troligt, att det varit menniskor i båten, ehuru de nog blifvit räddade
af något förbiseglande fartyg,” inföll den förstnämnde mannen af lifvakten.
”Kanske,” svarade Hubert.
”Ja, det är ganska visst,” påstod mannen.
”Huru kan ni säga det?” frågade fru Hubert,
”Jo, derför att jag ser i fören på båten en stång, som bär en nöddagg, fastän
den släpar i vattnet och således icke kan svaja upp.”
”0, du evige förbarmare, hvad de stackars menniskorna måtte hafva utstått för
gräsliga qval!” jemrade sig fru Hubert.
”Vi skola hoppas, att de blifvit räddade, innan qvalen blefvo allt för stora,” sade
hennes man.
”Ja, det gifve Gud!” suckade hon.
Fartyget närmade sig alltmer och mer den drifvande båten, som inom kort låg
vid briggens sida.
Då framträdde för de resande en förfärande syn.
I aktern på båten låg med ena armen sträckt öfver relingen och med finger-
spetsarne släpande i vattnet en ung jungfru, hvars fina anletsdrag voro alldeles förstörda
genom solens inverkan, emedan skinnet torkat och spruckit samt rullat upp sig på olika
ställen i ansigtet.
Framför henne, på båtens botten låg en man i riddardrägt framstnpa och i fören
vid årorna låg en hvitskäggig gubbe tvärs öfver en planka med hufvud och fötter på bå-
tens botten. Han tycktes hafva fört årorna, till dess att hans krafter öfvergifvit honom,
då han fallit baklänges. Hans ena hand, som ännu krampaktigt höll i en åra, var alldeles
uppbränd af solen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
